Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barndomsdagar och ungdomsår - 2. Emtöholm och Kaveltorp — det ljusa och det mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emtöholm och Kaveltorp — det ljusa och det mörka
för mina t justa blickar som inkarnationen av allt vad vackert
var”. Ett annat barndomsminne — från vårfrudagen ”när
tranan bar ljus i säng” — tillhör också hennes lyckliga
erinringar. Kata Dalströms sedan så starka kärlek till sagor,
sägner, folklore, gamla seder och bruk spåra vi redan i hennes
barndomsminnen.
”Så kom olycksåret 1862 — då morfar dog.” Denna enda
rad i hennes anteckningar säger mer än alla utläggningar skulle
göra, vad den lilla Kata Maria förlorade med morfaderns
bortgång. Det var min första beröring med Döden, tillägger hon
och skriver Döden med stort D. Varje kväll intill
begravningen gick flickan och hennes mormor ”in i likrummet till den
döde och sade godnatt”. Från de dagarna berättar hon efter
sin mor en för den tidens folktro och för sin egen mystiskt
romantiska läggning karakteristisk liten historia. En dag kom
en gammal zigenerska in i köket på Emtöholm. Hon hade gått
fram till elden och sade plötsligt: ”Här ser jag bara sorg och
olyckor. Från denna gård har friden flytt. Olycka följer var
och en, som äger den intill sjuttio år förgått.” Hur det nu
var, heter det i anteckningarna, fick zigenerskan rätt. Med
friden, lyckan och trevnaden var det slut. Mormodern trivdes
icke längre på det sköna Emtöholm; en tid av ständigt
flackande i trespännarvagn mellan Tjust och Kaveltorp ända upp
i Bergslagen börjar, och Kata Maria följer sin älskade
mormor på alla dessa resor. ”Vi flaxade som osaliga andar mellan
Emtöholm och Kaveltorp.” Kata Maria älskade Emtöholm,
”det vackra, konstnärliga, ljusa”, och hatade Kaveltorp, ”fult
och tråkigt”. ”Det var som att slitas mellan ljusets och
mörkrets världar”, säger hon och börjar redan nu måla med sina
känslor i vitt och svart.
Kata Dalström ger för övrigt i sina anteckningar från
barndomsåren en fin och målande skildring av sitt barndomshem
Emtöholm, en skildring som röjer ett nytt drag hos den
personlighet vi här teckna. Redan nu möta vi hos flickan en stark
och utpräglad, personligt betonad naturkänsla, en skönhets-
2—Kata Dalström.
— 17 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
