Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 18. Åter i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åter i Stockholm
en kritik av Kata Dalströms ensidigt politiska verksamhet på
föregiven bekostnad av hemmets intressen, fortsätter Anna
Whitlock: ”Då jag med skärpa framhöll, var jag ansåg att
hennes huvuduppgift för tillfället låg, bröts ett förhållande,
som från min sida aldrig varit personlig vänskap.” Under
årtionden sågo dessa båda var på sitt område mycket
framstående kvinnor icke varandra; först under Kata Dalströms
sista år råkades de på ett vilohem. Anna Whitlock skriver om
detta sammanträffande: ”Hon gjorde då ett helt annat
sympatiskt intryck: varm och ivrig, men också mognad och full av
människokärlek.”
Detta brev från Anna Whitlock är i flera avseenden
intressant. Det bekräftar ytterligare, att Kata Dalström, som
sedermera blev tolstoyansk kristen och därefter buddist, under
åttiotalet och långt in på nittio-talet var aktiv fritänkare. Anna
Whitlocks brev är intressant även däri, att det ger vid handen,
att orsaken till brytningen mellan Kata Dalström och hennes
borgerligt radikala umgängesvänner bottnade just i hennes
intensiva politiska intresse, som så fängslade henne, att hon för
sin socialistiska sak ibland glömde bort allt annat — fränder,
vänner, ja make och barn.
Emellertid ha, som vi sett, hennes egna barn alls icke den
uppfattningen, att hon förgätit och försummat dem.
Anna Wicksell, som likaledes före sin död sände
författaren till denna krönika sina intryck av Kata Dalström från
tiden för hennes övergång till socialismen, skriver, att det som
mest karakteriserade Kata Dalström på denna tid var ett
vinnande personligt frihetsbegär, ett begär att få kasta sig ut i
kampen för kampens egen och spänningens skull. Hon var väl
närmast borgerligt radikal på den tiden, hade alltid tendenser
att gå så långt åt vänster som man överhuvud då kunde komma.
Hon har alltid stått för mig som en varm och trosviss själ.
I det stora och lilla tror jag också att hon var en lycklig själ,
fast hon hade så många besvärligheter i livet. Hon fick giva
allt som i henne var åt det som hon ansåg för rätt.”
— 107 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
