Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 23. Hinke Bergegrenska upproret bryter ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hinke Bergegrenska upproret bryter ut
grens kamp för den allmänna strejken som vapen i klasskampen
hade ingalunda få anhängare, och partiledarna måste mobilisera
alla sina resurser för att slå ned den anarkiserande oppositionen.
Häftiga tidningspolemiker, upprörda partimöten, allt hetsigare
ömsesidiga beskyllningar — slutligen kom utbrottet och
uppgörelsen på partiets andra kongress, Norrköping 1891. Vi
veta av Kata Dalströms egna uppgifter, att hon med lidelsefullt
intresse följde dessa strider inom det parti hon just vid denna
tid stod i beredskap att ansluta sig till. Hennes sympatier voro
alldeles övervägande på den brantingska sidan.
Norrköpingskongressen slutade med en stor seger för de tre
i inflytande och kraft jämbördiga partiledarna Branting,
Danielsson och Sterky. Den hinkeanska anarkismen fördömdes såsom
antisocialistisk och en ensidig utveckling av den borgerliga
liberalismens grundtankar. Ännu starkare fördömdes den
hinkeanska våldspropagandan. Kongressen fastslog, att ”då partiet
är ett revolutionärt parti, som eftersträvar en grundlig
omvälvning av det bestående borgerliga samhället, måste det taga
i betraktande möjligheten av att det organiserade våldet kan
bli det lidande proletariatets slutliga förlossare”, en sats som
senare av Kata Dalström under hennes egen oppositionstid
flitigt citerades särskilt just mot Branting. Resolutionen vände
sig i fortsättningen mot ”all slags dynamitagitation” och
stämplade ”som förrädare mot våra priciper sådana agitatorer, som
upphetsa massorna till våldshandlingar mot enskilda”. Vidare
proklamerade kongressen valdeltagande, så snart rösträtten
utsträckts och rätt till valdeltagande även under den rådande
cen-susvalrätten. Minoriteten, vars ledare var Luthman,
förklarade att ”den parlamentariska snigelvägen icke kan vara
överensstämmande med folkets tankar och behov”. Hinke
Berge-gren förordade som kampmedel allmän strejk och våldsam
resning av proletariatet; enligt pressens referat skulle han även ha
förordat ”dynamit och dolk samt skräckvälde”, men detta har
blivit absolut bestritt. Aug. Palm ställde sig, såsom den trogne
lassallean han var, på Brantings och Danielssons sida. F. W.
— 135 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
