Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 25. Partiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Parlict
ord bli levande bekännelser och stå som ett mänskligt dokument
av intensiv styrka. Är det icke som om vi ännu hörde slagen
av hennes tappra hjärta, mötte hennes än sorgsna än ljusa
men alltid lika levande och trosvissa blick i rader som
dessa: ”Jag har varit fri och lycklig — relativt — inom
partiet — kamraterna, de enkla, kära kamraterna ha mig kär —
de ledande ha avskytt mig. Brokiga blad blir det jag här
skriver ned, blad som tala om arbete, hårda strider, sorg och
lycka utan tal, ont och gott om vartannat. Kamp mellan
människor och idéer. Men högt, högt ovan dagskampen lyser för mig
Socialismens Idé. Det är den, som givit mig kraft och mod att
utan att svikta bära min mans och mina barns hårda
förebråelser, min mors undrande oförstående och mina syskons hat,
förakt och skamkänsla för det svarta fåret. Med öppna ögon
tog jag upp kampen, ensam har jag stått, tum för tum
kämpande mig fram och aldrig har entusiasmen för saken svikit mig,
hur mycket jag än ibland nödgats förakta bärarna av
socialismens idé. Ty Gudarna må veta, att lumpna själar ha vi
haft nog av under dessa genombrottets kampdagar, men också
av stora ädla människor, som stridit, lidit och kämpat för
Frihet, Jämlikhet och Broderskap.”
I sanning, så skriver blott den som skriver med sitt
hjärteblod! Man kan heller icke misstaga sig om äktheten i följande
bikt: ”Jag visste vad jag gjorde (genom inträdet i partiet).
Inga tillfälliga känslostämningar hade drivit mig att bryta med
borgarsamhället — med ett brände jag mina skepp och stod
oåterkalleligen bland samhällsomstörtarna. Jag visste, att jag
nu var varg i veum inom eget hem — trots allt älskade jag
min make med denna dumma, halvt barnsliga, halvt
romantiska kärlek jag alltid hyst till denna överlägsna man. Men
starkare än alla hänsyn drev mig lusten att kämpa med i deras
led, som voro lysta i bann av de småskurna borgarsjälarna.
Min dröm om kamp för människorätt hade börjat taga levande
gestalt, och i den kampen ligger lyckan. Glömma sig själv för
idéerna — hur oändligt härligt! Tänka att man är en enda
— 141 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
