Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 26. Utstött ur ”det gode selskab”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
visste knappast om man vågade ta i den ens, så förskräcklig
förstod man att den var. Den tidningen hette
Social-Demo-kraten. Och vi hade också länge hört ivriga och hetsiga
diskussioner mellan vår mor och vår far; vi förstodo inte riktigt om
vad; men ständigt rörde det sig om ett och detsamma, något
socialt, politiskt, kusligt. Svåra gråtkriser hade vi också
bevittnat från vår mormors sida, för samma sak. Med
övertalningsförsök, böner, besvärjelser. Böner? Om vad? Det
visste vi ej. Vi bara förstodo ett. Vår mor stod icke till att
beveka. Där fanns ingen återvändo. Hon hade gjort sitt val
och hon stod fast. Det blev för familjen intet annat än att
finna sig. Men effekten av det val hon gjort, det steg hon
tagit, blev för oss barn så småningom ganska påtaglig. När
man gick hem från skolan, uppför Sturegatan, där man bodde,
hördes förstulna viskningar — avsedda att höras — ”Katas
dotter” viskades det. Man mötte hån och förakt. Man var
brännmärkt och visste icke hur det gått till.
Voro vi bittra på vår mor härför? Nej, det voro vi dock
icke. Kanske förstodo vi barn redan på den tiden dunkelt,
vad som längre fram skulle stå klart och tydligt för oss. Att
de dolda krafter, vilka obevekligt drevo Kata Dalström hennes
väg fram, som pionjär inom Sverges arbetarrörelse, det var
känslor av ädlaste halt. Hennes starka medkänsla med de
lidande och betryckta i samhället, hennes djupa förtvivlan och
förtrytelse, då hon mötte nöd och elände, och hennes
flammande entusiasm för ett bättre samhälle. Hur ofta hade vi
icke sett konkreta, även för oss barn påtagliga prov härpå. Vår
mor brukade städse öppet och med indignation förklara, att
hon avskydde all pjåskig välgörenhet. Men någon, som så
bokstavligt kunde ta av sig kläderna på kroppen för att bringa
hjälp och ofta en ganska oförståndig hjälp, har jag sällan sett.
Vi, Katas barn, hade därför redan tidigt klart för oss att
den väg hon gick, den var för henne nödvändig att gå. Och
om jag än ibland tycker mig ha skäl att förebrå mig bristande
inträngande i och förståelse för den offentliga sidan av min
— 146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
