Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 27. Bland de socialistiska kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
Löfgren gripna av blekt manhat, åter andra besatta av en
originalitet, som gränsar till det tragikomiska. Somliga äro sträva
och hårda som de murar de vilja storma, andra äro veka, som
de liljor de se blomma i hägringarna från framtidsriket.
Somliga sjunga och tala som i extas, andra förakta icke en mustig
ordlek eller en bister liknelse, åter andra arbeta praktiskt
och energiskt. Hos alla bor en eld i hjärtat. Hos de ledande
fann Kata Dalström dessutom en stor klokhet, en seg energi,
som övervann stora hinder, en glad förtröstan, som icke vek
för de inbördes trätorna och de löpande tungorna. Och vad
tyckte de socialistiska kvinnorna om henne? Vi låta en av
de allra mest begåvade och hjärtevinnande av de socialistiska
kvinnorna, fru Anna Sterky, svara. Hon skriver i ett brev till
författaren av detta arbete:
”Kata Dalström träffade jag första gången 1894 på
Social-Demokratens redaktion i Stockholm. Vi voro, min man, Fredrik
Sterky och jag, där på ett tillfälligt besök från Göteborg. Jag
minns ännu det första starka intrycket av hennes
personlighet. Hon rent av utstrålade energi och verksamhetslust. Det
var nästan en upplevelse att få tala med henne, och man kände
att socialismen och arbetarrörelsen helt behärskade hennes
tankar och tog allt hennes intresse i anspråk.”
Utom för upplysningsarbetet i socialistisk anda går Kata
Dalström med iver in för att fackligt organisera arbeterskorna
i fackföreningar. Hon visar sig från första stund hon
inträder i arbetarrörelsen förstå den rent praktiska sidan av
arbetarklassens kamp. Man skulle kunnat tro, att hon skulle
blivit en agitator i det blå. Men ingalunda! Hon håller
visserligen med stor följdriktighet fast vid sin mer eller mindre
teoretiskt socialistiska klasskampslära — den uppger hon
aldrig, den slåss hon hela sitt liv för mot vem det vara månde
— men hon ser klokt och nyktert på tingen. Hon ville inga
äventyrligheter. Hon är emot alla ”vilda strejker”, alla
oöverlagda arbetsnedläggelser. Hon tror icke att man vinner
kvinnorna genom en oklok taktik. I ett brev till fröken Anna
— 154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
