Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 28. Kata Dalström bland de röda generalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första aren i partiet
styrelsen, ett bevis på att hennes arbetsförmåga och insatser
allt mera uppskattas. Hennes syn på socialismen och
arbetarrörelsen har icke förändrats. Hennes tro är lika bergsäker
och hennes kamplust lika oförfärad. Hon har allt mer och
mer kommit i beröring med även de ledande inom partiet.
Intrycken äro växlande. Hon har i några brev och anteckningar
öppenhjärtiga, roande och dråpliga skildringar av de ledande
krafterna, visserligen starkt subjektiva och på sina håll
orättvisa, men så levande, att det skulle vara oriktigt att helt förbigå
dem. Dessa målningar av ett helt galleri ledande socialister
från 1890-talet ha saft, must och färg, humor och stil. Så
jag målar, ty så det roar mig att måla, har hon måhända
tänkt. Men ser man bort från påtagliga karikatyristiska
överdrifter och personligt färgade omdömen, så väl i fråga om
beröm som klander, så kvarstår en totalbild, som torde komma
sanningen ganska nära. Kata Dalström saknade ofta kritisk
skärpa när det gällde att studera människor, hon lät sig ofta
vägledas mera av sitt hjärta än av sitt förstånd, men hon
hade en förvånansvärt säker instinkt. Inför denna säkra
instinkt kom andras kritiska människokunskap ofta till korta.
Kata Dalström börjar sin rundmålning med August Palm,
som hon ärligt hedrar med namnet ”socialismens banbrytare i
Sverge”. Hon kan emellertid icke med honom som människa.
”Jag vill ärligt säga, att han från första stund varit mig
obehaglig. Instinktivt ryggade jag tillbaka för den råa natur, som
alltid lyste fram, och trots mångårigt samarbete har jag aldrig
funnit anledning att ändra mitt omdöme om den mannen. Rå,
plump, obildad skrävlare, som den rena slumpen slungat fram
i främsta ledet, det är hans signalement.” Så lyder hennes
mycket ensidiga domslut. August Palm var förvisso inte Guds
bästa barn, han hade sina stora fel och svagheter, men hade
han blott varit en råbarkad sälle, så hade han icke förmått
utföra det verk han dock mäktade; och icke heller hade han
kunnat omvända Kata Dalström. Men Palm låg i strid med
Branting, som Kata vid denna tid mycket beundrade, och hon
— 158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
