Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första åren i partiet - 31. Strävan och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren i partiet
Dalström. Herman Lindqvist visade sig icke blott som en
lysande fackföreningsstrateg utan även som en av partiets främsta
sammanhållande krafter.
På eftersommaren 1900 deltog Kata Dalström i
partikongressen i Malmö, vald till ombud av
bomullsarbetarfackförenin-gen i Stockholm. På resan till kongressen måste hon i stället
för Anna Sterky, som fått förhinder, inviga kvinnoklubbens
i Hälsingborg fana. ”För första gång for jag utom Stockholm
på agitationsresa”, skriver hon och fortsätter: ”Min första
resa, som så totalt skulle omforma hela mitt liv och slunga
mig fram i första ledet av vårt parti. Hatad av en del, buren
på händerna av menige man inom partiet, smutskastad av de
borgerliga som ingen annan inom arbetarrörelsen! Med allt fog
kan jag på mig själv hädanefter tillämpa orden ur Sandels av
Runeberg:
Det var storm, det var brak, det var strid på den strand
där den sandelska hären var ställd.”
Som man återigen ser saknade fru Kata varken självkänsla
eller självförtroende. Föredraget på den stora festen i
Hälsingborg slog an så ofantligt att en hel turné för henne i hast
ordnades: Malmö, Lund, Ystad, Landskrona, Kristianstad.
Jag var så ovan och bortkommen, säger hon, kände mig
främmande på hotell och järnvägar. Detta må nu vara. Man får
emellertid snart den känslan, att hon snabbt förstod att
övervinna denna bortkommenhet och inom kort trivdes utmärkt
med att vara på resande fot som socialistisk agitator. I hennes
papper finnas ett par ganska dråpliga anekdoter från denna
första resa; den ena belysande hennes rampfeber, den andra
hennes väg mot ärones höjder. I Ystad tog den energiske F.
W. Thorsson hand om henne. Hon var synnerligen nervös trots
triumfen i Hälsingborg. Thorsson gjorde sitt bästa för att
uppmuntra henne. Med hjärtat i halsgropen besteg hon
talarstolen, började tala, men svimmade. Thorsson fick in henne
i ett sidorum och hällde — så nykterist han var — en flaska
— 184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
