Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fackliga härjartåg - 33. Kata Dalström och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På fackliga härjartåg
sekelskiftet förnekade fackföreningarnas politiska uppgifter och
socialistiska strävanden. Dessa betraktade hon såsom dåliga
socialdemokrater och räddhågade själar, såsom enbart skrå- och
yrkesförkämpar utan idéer och klasskampsanda. Hon förklarade
dem vara könlösa neutrer, ett slags liberala arbetarledare, som
kunde bli ytterst farliga för hela klassens frigörelsekamp, om de
finge makten i fackföreningsrörelsen. Ehuru hon personligen
skattade Ernst Blomberg mycket högt, var hon dock som vi sett
en svuren fiende till hans försiktiga, neutrala
fackförenings-taktik.
Hon var också under tjugu år en häftig motståndare till de
s. k. särskillnadsmännen. Dessa ville, såsom t. ex. Sven
Persson, av skilda motiv, fackliga och politiska, genomföra en
skilsmässa mellan facklig och politisk rörelse i organisatoriskt
avseende, d. v. s. upphäva fackföreningarnas kollektiva anslutning
till de socialdemokratiska lokalorganisationerna,
arbetarkommunerna. Särskillnadsmännen önskade partiets uppbyggande på
individuellt medlemskap. Kata Dalström höll emellertid ända
till partiklyvningen 1917 med energi fast vid att arbetarrörelsen
skulle vara enhetligt uppbyggd, varnade för faran av dualism
och förflackning. Hon stod i dessa frågor med majoriteten.
När hon efter arbetarpartiets klyvning under världskriget
anslöt sig till det nya socialdemokratiska vänsterpartiet, råkade
hon i denna fråga i minoriteten. Det nya arbetarpartiet beslöt
nämligen att tillämpa allenast individuell anslutning. Kata
Dalström jämte flera andra krävde ehuru förgäves även för detta
parti kollektiv faokföreningsanslutning. Det blir aldrig något
av ett arbetarparti, som isolerar sig från fackföreningarna, sade
hon. Ju intimare kontakt ett arbetarparti har med andra
arbetarorganisationer desto bättre. Emellertid undergick hennes
uppfattning i denna fråga under de sista åren av hennes liv en
avsevärd förändring. Den borgerliga pressens skrik om
”tvångs-socialism” brydde hon sig aldrig om, icke ens sedan hon fått en
förändrad syn på hela frågan. Skulle icke fackföreningarna
liksom alla andra organisationer och föreningar ha rätt att genom
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
