Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fackliga härjartåg - 40. Fru Kata skildrar sin första resa genom lappriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Kata skildrar sin första resa genom lappriket
en god bit från stationen och skulle avgå vid Jd7-tiden på
morgonen, men av omständigheternas makt tvungos vi att vänta
tills klockan blivit över åtta, detta till följd av den mängd virke,
räls m. m., som skulle uppåt linjen, och som just skulle gå med
detta materialtåg. Under tiden vi väntade hade vi gott
tillfälle att beundra Dundret, som i soluppgången låg där så
skimrande och underbart, omgivet av hela nejden i fagraste
vinterdräkt. Vi vågade dock ej alltför intensivt hänge oss åt vår
naturdyrkan, ty vi måste ha ett vaksamt öga på tåget, som ej
frågade det bittersta efter tågtider och mera sådant, som
civiliserade tåg bruka göra. Slutligen funno vi det vara på tiden
att bege oss in i finkan, där man som sagt huller om buller
brukade kasta in folk och fä och gods. Till all lydka var det
inga fyrfota kräk med denna gång, utan endast proviant i
långa banor, bland annat potatissäckar, ägglådor och en hel
bataljon med fyllda mjölkflaskor, som skulle portioneras ut vid
stationerna. Mjölk är nämligen oerhört svårt att få, och i
Kiruna drickes kaffet å matserveringarna vanligen utan vare sig
grädde eller mjölk. Mellan provianten stodo klädsäckar och
rallarskuffar (koffertar), på krokar i taket dinglade kappsäckar
och väskor, och mitt upp i allt detta virrvarr skulle nu
passagerarna placera sig bäst de kunde. Vi hoppades att tåget skulle
avgå fortast möjligt, men man bara växlade och växlade i det
oändliga; slutligen fingo vi en knuff, varvid Kramer och
Lundberg gåvo varandra en dansk skalle, så jag trodde de skulle gå
all världens väg, men när vi hunnit sansa oss, kommo vi
underfund med, att vi ännu ej voro klara till avgång — man hade
bara knuffat in vagnen på rätt spår. Plötsligt fick Kramer se,
att jag ej hade annat än galoscher och damasker på fotterna.
”Inf f—n går det an att fara i Lappmarken med”, förklarade
han resolut, och ut for han som ett yrväder, och inom kort
var han åter med ett par de skönaste fjällskor, som han lånat
åt mig. Jag är säker på, att dessa lappskor räddade livet på
mig under den långa färden. Så småningom hade finkan
fyllts av järnvägsarbetare, vilka här flacka fram och åter
mel
— 259 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
