Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 67. Kata Dalströms sista fejder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under krigets åskor och revolutionernas stormar
som skulle säkerställa det demokratiska genombrottet. Hon
hade hävdat, att arbetarklassen icke skulle taga något
regeringsansvar i en kapitalistisk stat utan genom en radikal opposition
tvinga de borgerliga partierna till allt större eftergifter. Först
i en verkligt revolutionär situation skulle arbetarna övertaga
makten och ansvaret och därvid ”klokt och utan överdrifter, men
också utan vacklan” genomföra sitt program. Hon vände sig
följaktligen också mot de rent socialdemokratiska regeringar,
som efter koalitionsministärens fall med olika mellanrum trädde
till. Hur underligt, sade hon en gång till en vän, växla icke
människoödena och utvecklar sig historien. Här sitta nu Hj.
Branting, vid vars sida jag kämpat i decennier, som
statsminister, och Fredrik Wilhelm Thorsson, som varit min kamrat som
agitator och uppviglare i trettio år, som finansminister och
rikshushållare i socialdemokratiska regeringar i kungariket
Sverge, medan jag fortfarande reser omkring som simpel
agitator, uppviglande folket, upptändande det att kämpa för
republiken, för död åt militarismen, för kapitalismens krossande, för
hela makten åt arbetarklassen. Och, tilläde hon, jag måste i
denna min strid vända min glaven även mot mina forna
vänner, mot dem som jag redan slöt förbund med i min ungdom
och detta därför, att jag icke kan tro, att det är möjligt att
på en och samma gång tjäna kungamakten och bekämpa den,
styra det borgerliga Sverge och bekriga det, ta ansvaret för
kapitalismen och tillintetgöra den. Hon var i dessa frågor, som
hon själv sade, doktrinär. Det finns så många opportunister nu
för tiden, men få som hålla på principer; jag blir kanske
ensam till slut, sade hon också, icke utan ett visst vemod.
Skulden till allt detta är arbetarklassens splittring; vore massorna
icke söndrade, skulle de gå radikalare vägar, förklarade hon.
Men både till höger och vänster arbetar man på att splittra.
Jag är alldeles förtvivlad, kunde hon tillägga. Att det historiska
läget självt på sätt och vis nödgat arbetarklassen att, ehuru i
minoritet, taga regeringen för att undvika, att de nyss
detro-niserade reaktionära partierna åter toge tyglarna och i en
— 474 —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
