Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 70. Sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjukdom och död
När världen blommar ut mot skördeanden,
då når vår vånda över mänskligt mått,
men då är klarligt ock den tid förhanden,
dit sekels efter sekels bidan trått.
Hon läste sin vän Fabian Månssons dikt ”Minnen”, som
slutar med de sköna orden:
Ack, det liv så ljust sig tedde gav mig endast brist och fall
och den lycka, det beredde, var så flyktig, kort och kall.
Den fanns endast till att dölja all dess oro, kval och agg,
liksom rosenbladen hölja tornets hårda, skarpa tagg!
De ha sargat, må de domna, smärtorna från hjärtats sår.
Jag är dödstrött och vill somna, drömma om en ljuvlig vår,
där en morgonrodnad tömmer ut sin glans kring strand och älv
för en släkt, där ingen dömer någon annan än sig själv.
Sedan läste hon halvhögt för de sjuka, som lågo vid hennes
sida Karl Asplunds grandiosa dikt ”Slavskeppet”:
I skymningen seglar Jordens skepp
på Tidens grånande hav.
Men rorgängarns händer ha släppt sitt grepp,
och var blev kaptenen av?
På däcket dansar en skara
vid skrällande jazzmusik.
Då skär ifrån skansen ett skrik:
Samara, Samara!
Och högt ur de maktlösa orden
en ångestens tanke tar form:
Det väldiga slavskeppet Jorden
är ute i Dödens storm.
— 509 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
