Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 70. Sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under krigets åskor och revolutionernas stormar
Landsorganisationens ordförande Arvid Thorberg frambar
Landsorganisationens, arbetarpartiets och Stockholms
arbetarkommuns tack. Hildur Gustavsson tackade på Stockholms
kommunistiska kvinnors vägnar Kata Dalström framför allt
för vad hon uträttat för de fattiga mödrarnas söner. Dr G.
Alexandrov talade på de ryska arbetarnas vägnar. Jeanette
Ol-sen frambar en hälsning och ett tack från Norges arbetare. En
yngling trädde därefter upp på krematorietrappan och hyllade
ungdomens Kata. När han slutat tala tändes facklorna kring
båren och ungdomen sjöng ”de ryska revolutionärernas
sorgmarsch”. Detta var måhända aktens stämningsfullaste
ögonblick, skrev den citerade borgerliga tidningen. Sången med
sin ovanliga, varma melodi och rytm, ryckte skarorna med.
Tal höllos vidare av representanter för Arbetarnas
bildningsförbund, nykterhetsorden Verdandi, Fackliga
centralorganisationen och syndikalisterna. Till sist frambar en finsk arbetare
en hälsning från sitt hemland.
Kistan fördes därefter in i krematoriet för att undergå
eld-begängelse. Här samlades de närmast sörjande,
kransbärer-skorna och så många kapellet kunde rymma. Operasångare
Herou sjöng Den store, hvide Flok, varefter kistan sänktes.
Under tiden bidade massorna tysta därute i snöstormen,
som med allt större kraft gick till anfall mot de brinnande
facklorna. Så trädde en gammal arbeterska ut ur kapellet och
ropade: ”Jord och aska är nu vår Kata, men hennes verk
skola vi alla gå att fullborda!” Härefter släcktes facklorna i
den yrande snön, och i den tilltagande stormen vandrade
massorna tillbaka in mot staden. En gammal arbetare yttrade på
hemvägen: ”Storm och eld in i det sista, Vår herre visste vem
Kata var.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
