Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata Dalströms personlighet och betydelse
enkla bokhylla och tog i böcker med en mors ömhet och talade
om Edwin Arnolds Asiens ljus — hon var ju buddhist — och
om Shakespeares Stormen och Ariel och Caliban. Och det
var inte ord bara, det var något mycket mer.
Jag minns en annan gång. Som pensionsstyrelsens
instruktör höll jag en kväll ett föredrag i en stor dalasocken.
Föredraget var torrt som snus. På främsta bänken satt
socialistagitatorn Kata Dalström. Detta lär väl inte vara något
gudsord för de i andan brinnande revolutionärer, tänkte jag. Men
efter föredraget kom fru Kata fram och tryckte min hand.
’Det var inte torrt’, försäkrade hon. ’Pojkarna behöver
sådant också.’ Detta ”också” kastar ett plötsligt ljus över fru
Katas karaktär och verksamhet. Det var för henne inte
huvudsak och gudskelov för det. Det man är skall man vara. Är
man agitator, skall man vara agitator. Är man proletär, skall
man vara proletär. Men det var för vederbörande en viktig
bisak. Och jag tvekar inte att säga att denna kvinna var en
kulturbärare efter sitt mått och sin karaktär.
Ett par gånger till har jag träffat fru Kata. Och det som
man alltid fick ut av dessa sammanstrålanden det var, att hon
var en klasskampens Lotta Svärd, en som kände dem som svikit
och dem som kämpat bra, och åt de senare gav hon sin kärlek,
ett uppmuntrans ord, en mustig styrkedryck. Den kvinnan hade
hjärta, hon hade mod, ett brutalt mod kanske men också finare
strängar på sin båge.
Hon gav med sin mun, men också med sitt hjärta. Och hon
stod hundra gånger över dessa överklasskvinnor som intet känna
utöver sitt, sin man, sina barn, sina ägodelar. Det har för mig
känts som en plikt att säga detta på hennes döda mull.”
LTnder rubriken ”En svensk märkeskvinna ur tiden” fann man
i Bonniers Veckotidning en utförlig levnadsskildring, ur vilken
här må anföras följande brottstycke:
”Man må hysa vilken uppfattning som helst om den
samhälls-åskådning och de lärosatser, som den i dagarna bortgångna Kata
Dalström under ungefär trettio år predikat på praktiskt taget
— 524 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
