Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermälet
”Snön ligger som ett mjukt vitt täcke döljande alla skrovliga
ytor, allt smutsigt och fult. Sakta dala flingorna, runt
omkring råder stilla helgdag, fylld av ro. Och i dag ringa
klockorna för Kata Dalströms griftefärd. I dag samlas skarorna
för att följa henne på hennes sista färd och runt om i landet
sitta tusenden och åter tusenden vilkas tankar i varm
tacksamhet mötas vid hennes bår.
Det är så underligt att tänka sig Kata död och borta, därför
att hon alltid varit så starkt levande.
För något år sedan tillfrågades en bemärkt svensk kvinna:
’Skulle du inte vilja vara 20-årig nu?’ — Men den tillfrågade,
som åren och tiden åldrat, svarade: ’Nej, jag var ung på
80-talet.’
Kata Dalström tillhörde också 80-talets ungdom. Hon fick
en utomordentlig uppfostran, landets bästa kulturella och
konstnärliga kretsar stodo öppna för henne, resor och studier i
utlandet kompletterade hennes kunskaper. Men under det de
flesta av 80-talets ungdom åldrats, hade Kata alltjämt förblivit
ung, trots åren och livets växlingar. Därför har hon också
förstått ungdomen bättre än de flesta. Och dock, hennes liv har
inte varit idyllens poesi i en lugn vrå av världen; ute där
stormen rasat, där striden stått hårdast har man funnit henne,
outtröttlig.
For hon inte 60-årig i öppen båt, trotsande storm och vindar,
över Norra Ishavet till Ryssland när andra vägar voro stängda!
Hur många svenska kvinnor skulle ha gjort detsamma? Den
bild av henne, som i dessa dagar cirkulerat genom pressen med
Kata i sydväst och oljerock, är alldeles riktig, hon var alltid
redo att segla ut bland bränningarna, hon var aldrig rädd för
faran. Ack vad hon var modig och stark! Hon var myndig
i tonen som majorskan på Ekeby när det behövdes. Det
berättas, hur hon någon gång på 90-talet, då stridens vågor
inom partiet gingo höga, det gällde visst religionens eller i varje
fall kristendomens tolererande, efter fruktlösa försök att bli
hörd och förstådd, gick ned och tog sina motståndare i
— 547 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
