Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 5. Hemlandstoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag motsade icke min värd. Jag vill så gärna
tro som han, om jag än tviflar ofta på möjligheten af
denna stora idés snara realisering.
Vi sutto länge kvar i salongen, efter det fru von
Steven dragit sig tillbaka för natten. Hon tycktes
glad och upplifvad för att hennes man var upplifvad
och talade ifrigt, och när jag kysst henne på hand,
tog hon ett halft löfte af mig, att jag ännu flere dagar
skulle bli deras gäst. Hon hviskade mig snabbt i örat,
att jag skulle göra dem ett stort nöje genom att stanna
hos dem, att hennes man var förtjust i mig och att
hon själf var tacksam mot ödet, som låtit oss
sammanträffa.
Det blef icke många afbrott i vårt tumanhands
samtal efteråt. Von Steven hade glömt sina år, hvilka
ej tyngde honom mer än en annan tynges af tio år
mindre, och han blef allt uppriktigare och personligare
i sin meddelsamhet, ju mer han såg att jag blef
intresserad och sympatiskt stämd.
Efter midnatt ringde han på betjänten och
rekvirerade en flaska gammalt vin, och vid den sutto vi
kvar framåt morgonen utan att känna trötthet.
När löjtnant von Steven följde mig upp till
gästrummet i andra våningen, bar han under armen en stor
portfölj alldeles öfverfylld med papper. Det var hans
memoirer från ett rörligt och händelserikt lif, hvilka
han ville jag skulle genomgå, för att använda efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
