Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 5. Den tatariska björnen och honingskakorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julias tonfall är tröst, Julias väsen är godhet.
Julia älskar mig icke, men Julia känner, att jag
behöfver henne, och hon låter sitt väsens värme
öfver-strömma mig.
Men detta med hennes man? Veras fästman retade
mig att taga henne från honom, Julias man förbjuder
mig att röra vid hans lycka, och han förbjuder det så
rörande och vackert med sina glada, nöjda ögon alldeles
som en gosse, utan att veta det och just genom sin
underlägsenhet förbjuder den starkare, fullvuxne
ynglingen att med våld taga någonting af honom. Skulle
ej Julias man ha detta glada och nöjda fridsamhetens
uttryck och omedvetenhetens värn, vet jag ej hvad
jag kunde vara i stånd till.
* *
♦
Aldrig brutalitet i detta förhållande! Aldrig en
handling, som jag ej kan omtala för Julias man! Det
är mitt fasta beslut.
Och likafullt har vårt samtal i dag gått långt
öfver de gränser, som jag med samvetsgrann
finkänslighet skulle kalla gentlemannens. Ty utom att en sådan
gräns är omöjlig att iakttaga på kärlekens jaktmarker,
där råmärkena äro öfvervuxna af passionsblommor, tror
jag numera, att de ej älska hvarandra. Julia och hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
