Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 6. Kärlek och konvenans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julias man är mig allt ännu en oförklarlig gåta.
Jag har svårt för att störa honom i hans bekväma tro
på en lycka, som aldrig egentligen funnits, men som
han inbillat sig och sin hustru att de ägt och själf
ännu tror att han äger. En sådan man är oantastlig
som dumheten själf; han vänder sina ljusa ögon mot
mig med ett uttryck af så fullkomlig ro och jämvikt,
att jag emellanåt känner min gamla lust för
brutaliteter vakna. Hans säkerhetstillstånd och själfbedrägeri
äro så stora, att han borde få fortlefva lycklig i dem
för all evighet, tycker jag.
Och likafullt lider jag med honom. Huru skall
han taga sig ut, då han engång vaknar, huru skola
dessa släta, förnöjda drag, som ej bära ett spår af
genomgångna lidanden eller själskamp, — huru skola
de förmå uttrycka hans vrede, hans sorg eller hans
förvåning? Jag tror till slut han icke är mäktig
någondera af dessa känslor, ty om ansiktet är själens
spegel, så finns det ej i hans själ möjligheter för andra
sinnesrörelser, än den beskedliga lyckans och den
välvilliga, väluppfostrade bonhomiens. Huru skall han
taga sig ut, när jag kommer med min hemlighet, att
hans hustru och jag älska hvarandra?
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
