Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle komma in med förmiddagskaffet. — Nej, livet
för oss praktiska män är oftast en mekanism, i vilken
man råkar in i sin ungdom, och från vilken man
kommer ut som gammal man, bruten och trött och
obrukbar, sedan man i den avlevererat alla sina krafter och
största delen av sitt hopp. Och man kan vara glad om
mekanismen samtidigt med att den utkastar en själv
som obrukbart avfall, på annat håll rullar fram en
duglig väv, där inslaget utgöres av våra ansträngningar
och ränningen av vår egen livstråd.
— Det är en sorglig filosofi, sade fru von Blume
allvarligt.
— Det är storfilosofi, — livets krassa mekanik!
sade kapten Thoreld.
Junisolen sken in genom de öppna fönstren i
verandan, en varm fläkt med doft av äng och sjö rörde
solfjäderspalmens stora blad, kapten Thoreld såg
förstämd ut, och fru von Blume blickade med ett
drömmande men energiskt drag ut över trädgården, där
syrenen stod i blom. Fröken Louise bläddrade i
albumen, och hon tycktes föga berörd av den krassa
mekaniken.
Det blev en stunds tankfull paus; man hörde en
humla surra i de utslagna blekröda oleanderblommorna,
och betjäningen skramlade med silver inne i
serverings-rummet bakom matsalen.
— Jag filosoferar sällan, sade kapten Thoreld —
och det gör jag rätt uti. Min filosofi skriar alltid mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
