Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Se, det kan man dä kalla en häst, som
hjälper sig själf, sade han stolt.
Men hästen orkade icke länge hålla sig kvar
i don ansträngande ställningen, hofvarna gledo alt
närmare iskanten igen, och Mattis rop och
betselryckningar voro förgäfves. Det stackars djuret
insåg sin förtviflade belägenhet fullt så väl som
vi. I den halfljusa natten kunde jag mycket väl
uppfatta hans hjälpsökande blick, som också
upptäckte mig ett stycke ifrån och tycktes förebrå mig
att jag stod där utan att företaga något till hans
räddning. Hans stora, rörliga mulvingar talade
ett starkare ängslans språk än någon
människomimik, och jag skyndade till för att föreslå Matti
någon dumhet. Men antingen nu Matti hade
mindre sinne för djurens språk än jag, eller att han
tyckte att hästkurer borde användas för hästar, altnog
han sökte fram sin piska, hojtade ett par
hjärtlösa tag, tog hästen igen i betslet och gaf honom
en svidande och härd pisksläng. Det förtviflade
djuret formligen stegrade sig i vaken, gjorde en
sista, stor kraftansträngning och reste sig med mera
än halfva sin svarta kropp upp på iskanten.
— Se så, ja! Upp med dig, ditt förbannade
kräk, skrek Matti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
