Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
platser från äldre stenåldern, som visa, att man lagt
sina döda bland annat avskräde — och fortsatt att leva
på de ganska ytligt, bland matrester och avfall nedgrävda
anhörigas gravar.
Det är först under yngre stenåldern som de enkla
jordgravarna utan särskild utstyrsel börja ersättas av mera
omsorgsfulla begravningsanordningar. Tre huvudtyper
avlösa varandra under årtusendenas lopp, och de ha
ansetts så väsentliga för kulturen, att de ha fått ge sitt namn
åt var sin period av yngre stenåldern. Äldst äro
sten-dösarna vilka bestå av några på kant resta, mäktiga
stenhällar täckta av en stor takhäll. Man kan tydligt se, att
de varit omgivna av en jordhög, som dock lämnat taket
och det översta av väggarna fria. — Längre fram
övergick man i vissa trakter till gånggrifter, stora av hällar
byggda gravkamrar av någotsånär fyrsidig form, till
vilka en lång, smal, täckt gång ledde in. Även dessa
gravar ha varit delvis täckta med jord. Under stenålderns
senaste period begagnades över stora delar av södra och
mellersta Sverge mindre, i jorden nedgrävda fyrsidiga
kamrar av stenhällar utan gång, som kallats hällkistör.
Alla dessa olika slag av stenkammargravar äro i sitt
slag märkliga som prov på stenålderns byggnadskonst.
De äro visserligen enkelt konstruerade, men de största
bland dem giva en nutidsmänniska åtskilligt att fundera
över, när man betänker, att det är enkla »vildar» som
transporterat dessa väldiga stenblock och byggt hus åt
sina döda av dem. Det är ändå hus, som stått sig genom
fyra och fem årtusenden! De äldsta äro ungefär samtidiga
med den stora pyramiden vid Gize i Egypten, vars
byggmästare tillhörde ett folk, som då redan i årtusenden känt
skrivkonst och astronomisk tideräkning. Det är säkert,
att det måste ha varit skillnad på döstidens svenska
kultur och den samtida kulturen i Egypten! Väl så stor som
mellan våra dagars europeiska eller nordamerikanska
kultur och den, som intill våra dagar rått hos de
jordbrukande folken och nomaderna i östra Ryssland, Sibirien
och Mongoliet. Men inte på långt när så stor som mellan
dessa folk och deras nu på jägarstadiet levande
grannfolk i det nordligaste Asiens kustländer eller i det arktiska
Nordamerika. Det är så att säga mera en gradskillnad
än en artskillnad mellan vår yngre stenålder och de
högsta samtidiga kulturerna i Egypten och österlandet. De
stora stenkammargravarna, hur enkelt hopkomna de än
äro, vittna likväl om, att svenskarna nu hade nåtts av en
kulturström, som gick fram över södra Medelhavskusten
och de mot Atlanten belägna europeiska länderna —
likaväl som den åt andra hållet sträckte sig över Palestina,
Mindre Asien och Persien ända bort åt Indien, överallt
vittna de stora stengravarna om, att man hyst respekt
för sina döda — och detta åter tyder på, att man över-
huvudtaget börjat räkna med människan som något
alldeles särskilt, något viktigare och högre än allt annat
i skapelsen. Ännu länge skulle det dröja, innan man i
centrum av det gamla kulturområdet blev så klar över detta,
att man kunde formulera människans ställning i världen
så som t. ex. bibelns skapelseberättelse gör det:
Människan, skapad på den sjätte dagen, till Guds beläte, till att
besitta jorden! Men de väldiga gravarna, jämförda med
tidigare årtusendens i avskrädeshögarna nedkastade
människorester, vittna om, att människans självaktning,
civilisationens första förutsättning, börjat framträda.
Samtidigt lära vi av stenkammargravarna ofantligt
mycket rörande deras byggares levnadssätt, tack vare det
rika gravgods, som nu börjar läggas ned hos de döda.
Själva det förhållandet, att man förser de avlidna med
vapen, smycken, verktyg, kärl och mat, visar, att man
trott på ett slags liv efter döden, och därom vittna också
tydliga spår av offer vid gravarna, bl. a. en mängd i
takhällarna anbragta skålformiga fördjupningar, i vilka man
ända in i våra dagar plägat offra fett och småsaker såsom
nålar och slantar — numera åt »älvorna» —
ursprungligen säkert åt dem, som bodde i graven.
De äldsta stenkammargravarna förekomma endast i
våra sydligaste och västligaste Götalandskap.
Gånggrif-terna ha ett något vidare utbredningsområde, bl. a. även
Västergötland och Öland, medan hällkistorna tillhöra
även mellersta Sverge.
Samtidigt förekomma också på sina håll vanliga
jordgravar, delvis med ett gravgods av helt annan karaktär,
av vilket man velat draga den slutsatsen, att de, som
brukat detta äldre gravskick utgjort ett folk för sig, som
kommit från det inre av den europeiska kontinenten. Där
saknas nämligen de stora stenkammargravarna nästan
fullständigt. I varje fall har dock folket med
»enmansgra-varna» snart nog blandat sig med de andra invånarna i
landet, vare sig som segrare, besegrade eller fredliga
kolonister.
De största stengravarna, t. ex. de väldiga gånggrifterna
på Falbygden i Västergötland, vittna även om, att de som
byggt dem, måste ha levat i bofasta samhällen med ordnat
samarbete mellan ganska många familjer. Ty dessa gravar
ha använts under långa tider och innesluta ganska många
individer. Och redan för deras uppförande har det
fordrats många människors flitiga och målmedvetna
samverkan. Huruvida denna ordning åstadkommits på befallning
aV några makthavande (såsom i Egypten) eller genom
frivillig sammanslutning, veta vi ej. Men det vore roligt att
tänka sig, att svenskarna redan för 4,500 år sedan skilt sig
från österlandets av envåldshärskare regerade folk genom
den förmåga av ordnad självstyrelse,- som alltsedan
historiens gryning utmärkt de nordiska nationerna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
