Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 22 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det underbart levande älghuvudet på ett yxliknande stenföremål, funnet i Alunda socken i Uppland, visar prov på en konstnärlig förmåga, till vilken vi hittills sakna så gott som alla motstycken i svensk forntidskonst. Det anses därför vara importerat hit österifrån under stenåldern. Originalet, i Statens Historiska Museum, är 210 mm. långt.

bilder av djur. Dessa äro i regel av de slag, som utgjorde
det viktigaste jaktbytet, och troligen har man försökt att
underlätta jakten på detta sätt — genom ett slags
trolleri. Sådant kunde inte vem som helst göra, och troligen
utfördes dylika bilder endast sällan, när nöd eller andra
förhållanden påkallade utomordentliga åtgärder.

Ett alldeles särskilt slag av konstverk finnes i ett par
exemplar från yngre stenåldern. Det förnämsta är den
älgbild, som här avbildas. Den är funnen i Alunda i
Uppland, ungefär två decimeter lång och huggen i
sten. Huvudet är ypperligt skulpterat, kroppen snarast
lik en stridsyxa, men utan riktigt skafthål. Det har på
undersidan en konisk fördjupning och har tydligen varit
avsett att bäras på ett skaft. En motsvarighet är ett
nyligen i Östergötland (östra Ryds s:n) funnet björnhuvud,
som dock ej är så mästerligt utfört. Båda föremålen ha
motsvarigheter i Karelen och Ryssland. I österlandet
har man ända in i nutiden begagnat stridsklubbor i
djurhuvudsform, men dessa svenska stendjur ha nog aldrig
använts som vapen, utan äro snarare att betrakta som ett
slags heliga ting eller värdighetstecken.

För övrigt är det sannolikt att de flesta »smycken»
från stenåldern också snarare varit magiska redskap,
skyddsmedel och lyckobringare, än rena prydnader.
Ristningen av en älg på skifferhänget liksom huvudena på
kammen kunna då tänkas motsvara de kors, heliga ord
och helgonbilder, som länge utgjort de stående motiven
på allmogens personliga prydnadssaker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>