Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma ungefär på ett ut för en uppländing, som i alla
fall fick ha besvär med att resa eller ta emot resande
och driva handel för att få det material, han behövde
för sina bästa vapen och redskap.
Bronsens införande behöver därför inte, som man
gjorde förr, förklaras genom att man låter nya folkslag draga
in i landet med de nya, guldglänsande vapnen. Det
behöver bara ha varit så, att den gamla byteshandeln till
lands och vatten — längs kusterna, åarna och insjöarna
och däremellan från bygd till bygd — längst nere i
söder och sydväst kopplades till de stora europeiska
handelsvägarna. Genom förbindelser med de danska öarna
och Jylland, längre fram också över Öland och Gotland
med tyska kusten kunde sjöfarande svenskar, utan att
våga sig allt för långt ut i världen, få tag i bronsen, som
fördes hit från söder och väster i utbyte mot bärnsten,
kanske också redan mot pälsskinn och slavar. Det var
inte någon obetydlig handel, som bedrevs mellan
Norden och Medelhavet med kontinentens och Englands folk
som mellanhänder. Den pågick oavbrutet, år efter år
längs samma flodvägar och kustleder. Men säkert var
det endast sällan och undantagsvis som någon kretensisk
eller fenicisk sjöfarare vågade sig så långt norrut som till
Nordsjön eller Östersjön. Nog hade de kunnat ta sig hit
för seglatsens skull, men förbindelserna mellan folken
voro inte sådana, att det var rådligt för främlingar att
söka’ hamn var som helst. Främlingen betraktades som
fiende och behandlades därefter, om han inte själv kom
så manstark att han kunde uppträda som sjörövare.
Endast de grannar, med vilka man var van att handla, kunde
ostraffat komma och gå som de ville hos sina gästvänner.
Så var det ännu långt fram i tiden. Därför har man
också fåfängt letat efter direkta spår av de civiliserade
Medelhavsfolken häruppe, fast man hittar ett och annat
föremål, som letat sig hit från deras trakter.
På hällristningar, vilka i regel förekomma i trakter
som legat i nära förbindelse med havet, spela
naturligtvis skeppen en mäktig roll, ty den mest
eftertraktade rikedomen — brons och guld — kom ju med skeppen.
Men se vi på en ristning som den från Tegneby i
Tanums socken, Bohuslän, som avbildats på sid. 2j, finna
vi ändå åtskilligt annat att lägga märke till. Lika stora
som skeppen avbildas präktiga, långhorniga oxar.
Boskap förekom här redan på stenåldern. Nu tycks man
ha satt en ära i den. Man tänker på Homeros, på solguden
Helios’ långhorniga oxar, som Odyssevs’ glupska
skepps-kamrater inte kunde lämna i fred, på hekatomberna —
offer av hundra oxar — och på slavinnor, värderade till
tjugo oxar i sin vackra ungdom!
Vid sidan av oxdriften går en liten man och plöjer.
Plogen, som han kör, är av en sort, som ännu i denna dag
finns kvar. Det finns flera stycken av den sorten på
Skansen och Runöborna hade ännu för tio år sedan knappt
några andra. Den består av ett krokigt trästycke, vars
övre del är trädd igenom ett hål i det långa, buktiga trä,
som på en gång bildar plogåsen och tistelstången. Vid
denna är oxarnas parok fasthakat. Huruvida den del av
kroken som skall rista jorden, var försedd med någon
bill av sten eller metall, veta vi ej. Men några dylika
primitiva plogar från förhistorisk tid, som hittats i
mossar, visa inte något spår därav, så det är inte troligt. Man
fick nog inte köra i för styv eller stenig jord med detta
slags årder. Troligen hade man till att börja med rensat
upp det värsta med hackor och spett — av sten och trä
— innan man plöjde och sådde i mjuka myllan.
Bakom plöjaren går en man med båge och pil och svärd.
Kanske en krigare — kanske bara en fredlig jägare, som
får ses i samband med den präktiga kronhjorten
ovanför det högra, översta skeppet.
Det är en fredlig scen. Längst upp till höger lyser solen
över det hela — en rund skiva som utsänder strålar, lika
trefingrade händer. Just dessa handformiga strålar, som
välsignande sträckas över jorden, känna vi från egyptiska
framställningar av solguden. Kvinnan som står till höger
om solen — hon har långt hår — sträcker ut sina armar
som om hon ville värma händerna. Kanske är hon en
gudomlighet, kanske bara ett av människors barn som
tacksamt sträcker sig upp mot livgivaren.
Skepp och hjordar, åkerbruk, jakt och dyrkan av solens
gudomlighet — allt detta antyder den tafatt inristade
tavlan för oss, och dessutom åtskilligt annat, som vi
inte våga oss på att tyda. Är det inte skada, att vår
bronsålder skall sakna en Homeros, som kunde skildra
allt detta för oss?
Då kanske vi också skulle lära oss hitta i en svensk
bronsåldersgård lika väl som i Odyssevs’ gård på Ithaka.
Nu veta vi bra litet om, hur man bodde i den tidens
Sverge, hällristningarna berätta ingenting därom och
av boplatser från bronsåldern äro endast få kända — i
varje fall föga givande. Husgrunder känner man endast
från västligaste Uppland, Halland och Skåne. Den
uppländska säger bara, att där stått ett rundovalt hus med
väggar av stolpar och lera. De sydsvenska äro avlånga
tomtningar av sten men sakna varje spår av fynd. Någon
antydan om, hur ett bronsåldershus kan ha sett ut i Sverge
ge dessutom några askurnor ur gravar, som man givit
formen av hus. Den bäst bevarade, målad i gult och svart,
har sett ut så, som vår bild visar. Den är oval, med två
dörrar målade på långsidorna och stolparna markerade
mellan fyrkantiga väggfält. Urnans öppning motsvarar
nog rököppningen i det branta taket, där de stänger och
kortare tvärträn markerats, med vilka taktäckningen —
antagligen halm — brukade fasthållas. Av »rökhålets»
plats att döma har man plägat ha härden mitt i huset. Mer
kan man knappast veta, men troligt är väl, att de rikare i
landet hade många hyddor vid sina gårdar, säkerligen
också skjul för boskapen och lador för säden,och
attbonings-husen voro omsorgsfullt rappade och kanske rent av
målade i enkla jordfärger. Det var väl något i stil med de byar
av enkla lerhyddor, som man ännu får se på Balkanhalvön.
Men allra mest skulle en svensk Homeros ha haft att
berätta om strider till sjöss och till lands. Ty
hällristningarna förtälja på sitt gåtfulla sätt om ett hjälteliv,
där Hektor och Akillevs inte skulle ha känt sig främman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
