Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der Prokopios för Skandinavien. Här hade de bosatt sig
bland de mäktiga och folkrika »gauterna» — vilket
naturligtvis på vårt språk inte gärna kan betyda annat än
antingen »götar» (i öster- och Västergötland) eller
»gu-tar» (på Gotland). Olika meningar råda om, vilketdera
området Prokopios berättelse åsyftar, men åtskilligt tyder
på, att det snarast var i Götaland, som herulerna funno
sitt nya hem — ett slags motsvarighet i större skala till
våra dagars Gammalsvenskbybor! Flera runinskrifter från
Blekinge och andra sydsvenska landskap innehålla ordet
»erilar», vilket av vår främste runforskare, prof. O. von
Friesen, tolkas som »herul». Så t. ex. på Järsbergsstenen
vid Vänern, nära Kristinehamn, där det med äldre
runraden står:
Ek Erilar — — Ubar h(a)ite. Harabanar hait(eka)
runor waritu.
Så lyder på den tidens svenska (eller rättare sagt
»samnordiska», ty svenska, danska, norska och möjligen även
heruliska och en del andra språk hade ännu en gemensam
form) en sats, som av v. Friesen getts följande
översättning:
»Jag herulen» (som rest denna sten eller — troligen —
den som ligger här) »heter .. Uv. Ravn heter jag (som)
ristar runorna».
Men inte få vi tänka oss, att denna herulinvandring,
som några historiker råkat nämna i samtida skrifter, var
den enda eller ens den väsentligaste av de förbindelser, de
nordiska folkens till södern utflyttade stamfränder hade
med sitt gamla hemland. Här fanns mycket att göra för
dem. De behövde tid efter annan värva rekryter till sina
arméer, och när Tysklands germaner numera voro fullt
upptagna på annat håll — i det nybildade frankiska
riket — eller också hårt ansatta av den vid denna tid
starkt expansiva slaviska folkströmmen från öster, var det
ovanligt stora utsikter för företagsamma nordbor, särskilt
svenskar, att få lönande platser i de gotiska och
longobar-diska härarna. Dessutom måste det ha blivit en väldig fart
i handeln med nordiska varor, inte minst med pälsverk
från Norrland. Man hör talas om den i åtskilliga
sammanhang. Inte minst uppskattade voro i södern pälsar av
renskinn och sälskinn, men säkert spelade mård, räv och
vinterskinnen av vessla och ekorre också en betydande
roll. En runsten i Skärkind i östra Östergötland, som hör
till de allra äldsta (omkring 500) innehåller bara ordet
»skidhaleubar», vilket anses betyda »Skinn-Leub».
Mannen var troligen en skinnhandlare, utländsk eller östgöte,
som avlidit i Skärkind och fått en minnessten — efter
sydländskt mönster försedd med inskription.
Goda anställningar hos goterna eller kejsaren i Bysans,
goda utbyten av handelsfärder uppåt skogstrakterna och
nedåt kontinenten — Weichselmynningen torde bl. a. ha
varit en stor mötesplats och vägen till Rhen över
Danmark var också livligt trafikerad — gjorde nordborna i
Göta- och Svealand smått förmögna på denna tid.
Mycket guld kom i rörelse nere i södern, där stora städer och
rika slott plundrades, där kejsaren likaväl som de ledande
germanfurstarna måste betala väldiga summor i sold
(ordet kommer av solidus, den tidens guldmynt), i mutor och
»subsidier» och krigsskadeersättningar, och där dessutom
den nya överklassen, som nog visste ta för sig, på de flesta
håll just bestod av nordbor och deras stamfränder. Guldet
lockade — och säkert också äventyren. Ännu tusen år
efteråt genljödo de nordiska folkvisorna av denna tids
bedrifter och hjältenamnen i medeltidens skaldedikt och
folksaga äro i många fall bevisligen namn på ledande
män i folkvandringstidens stora dramer. Det kan räcka
med att nämna folkvisans Didrik av Bern, som icke är
någon annan än östgoternas store konung Teoderik,
ryktbar för sin seger vid Verona i Italien. De
sagokretsar, kända i både tysk och nordisk diktning, som
handla om »nibelungar» eller »völsungar», som Sigmund
och Sigurd, Gunnar och Högne, om den grymme kung
Atle (Attila, hunnernas konung), gå också alla tillbaka
på folkvandringstidens stora germanska äventyr och
upp-stodo alla ej långt efter de händelser, som givit upphov
åt dem.
Försöker man att föreställa sig, hur de massor av tunga,
vackra guldmynt, som hittas i Ölands och Gotlands jord
just från 400-talet och framåt, kommit dit, eller hur
folk i vårt karga land kunnat gömma och glömma sådana
guldskatter i jorden som t. ex. det 1774 vid Tureholm i
Södermanland hittade — det var 12,5 kg. gediget guld
i ringar och tackor — kan man inte undgå att tänka sig,
att svenskarna måste ha haft ganska goda tider just då!
De måste ha haft något att komma med, annars skulle
inte alla dessa dyrbarheter ha hamnat här i landbt. De
måste ha ägt ett överflöd på duktiga, djärva och
målmedvetna män, väl skickade att leda krigarskaror och
köp-manskaravaner. De måste ha haft folk med
hövdinga-sinnen, folk som förstodo sin tid och vad den bjöd. Och
de måste haft trohet mot sina anförvanter och kärlek til!
hembygden, ty annars hade aldrig så mycket av det guld,
de vunno i södern, hamnat i Sverges jord.
Det var därför, som goternas och longobardernas
hävdatecknare satte en ära i att berätta, att deras stamfäder
hörde hemma i Skandinavien. Det var också därför, som
Prokopios av hemkära och stolta män fick höra om det
märkliga landet »Tule», där solen om sommaren aldrig
gick ned och där starka och mäktiga stammar levde på
fädernas vis i frihet och oberoende.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
