Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÅGAR OCH SILVERPENNINGAR
Till en »vikings» utstyrsel hörde ej blott svärd, yxa,
hjälm och sköld. En fornsak, som inte alls är ovanlig i
svenska gravfynd från hednatidens sista århundraden är
balansvågen, försedd med skålar och vikter. Det är inte
det slags våg, som står på disken i butikerna, utan en
liten, bekvämt transportabel apparat, ofta hopfällbar så
att den kan stoppas in i en liten rund metalldosa och bäras
i fickan. Den är inte heller avsedd att väga upp mjöl och
kaffe på, utan för ett betydligt finare bruk. Den
viktenhet,’som man kunnat få fram genom att jämföra
tyngden på ett stort antal funna små vikter till dessa vågar,
synes i regel motsvara 4,25 gram i vår nutida europeiska
vikt. Denna enhet är den, som under vikingatiden
begagnades i Persien och Mesopotamien, där den med ett
gammalt grekiskt namn kallades »drakme» och utgjorde
vikten på såväl ett visst slags allmänt gängse silvermynt som
enheten vid vägandet av guld och silver överhuvudtaget.
Det förefaller, som om under vikingatiden i Sverge det
orientaliska inflytandet på penningväsendet varit starkt
nog att låta denna persiska drakme uttränga det äldre
bysantinska och det ännu äldre romerska viktsystem, som
grundat sig på guld-»solidi» och silver-»denarer» och
som bl. a. gett Norden en mynt- och viktenhet, som hette
»öre» (= latinets »aureus», guldmyntet). Märkligt ribg
äro de ryska mynt- och viktsystemen från vikingatiden
och framåt grundade på samma persiska drakme, ännu ett
vittnesbörd om, hur orienthandeln över Ryssland knöt
samman Mälaren och Östersjön med Kaspiska havet!
Med vågen i fickan reste svenskar under 800-talet och
minst ett par hundra år framåt titt och tätt från Östersjön
ned till »Särkland» och »Grekland», d. v. s. till trakterna
omkring Kaspiska och Svarta haven. Ibland behövde de
vågarna för att väga upp krigsbytet, när en djärv
vi-kingaskara lyckats göra en bra kupp, »bryta borg», som
det heter på runstenarnas korta språk. Detta
borgbrytande, som stundom bestod i ett överraskande anfall på en
befäst handelsort, med ty åtföljande massaker och
plundring, ibland åter tog formen av en långvarig och envis
belägring efter alla konstens regler, hörde dock säkert ej
till de regelbundet återkommande tillfällena till förtjänst.
Snarare voro de väl gärna sedda tillfällen som uppkom-
mo genom inblandning i de rysk-nordiska hövdingarnas
och de övriga staternas och furstarnas krigiska
mellanha-vanden under dessa oroliga århundraden. Särskilt torde
det blomstrande Kazarriket vid nedre Volga (från
mynningen ända upp emot Moskva) ha erbjudit många sådana
lönande tillfällen, innan det gick under. Dess härskare och
överklass, som tillhörde den judiska religionen och som
med stor framgång ägnat sig åt samma orienthandel, som
ryss-svenskarna nu ville åt, voro ej blott lockande objekt
för plundringslusten, utan också svåra konkurrenter, som,
särskilt efter rysslandsväldenas anslutning till den
bysantinska kyrkan, dukade under för Kievs och
Konstantino-pels förenade angrepp.
Vi ha flera märkliga vittnesbörd om de svenska
köp-fararna i Ryssland och främre Orienten från denna tid.
Ett par arabiska författare såväl som det bysantinska
rikets krönikeskrivare ha mer eller mindre utförligt
behandlat dessa »ros».
Alla vittna om, att de voro ett osedvanligt duktigt
släkte, verkliga storköpmän efter den tidens sätt att se.
På sina lätta, med c:a 40 man besatta flodbåtar, kunde
de komma fram var de ville längs de väldiga
slättländernas vattenvägar och på innanhaven nere i södern. De
voro utmärkt väl organiserade för dessa färder. Varhelst
de ville, kunde de gå i land — ingen orkade stå emot
deras fruktansvärda angrepp, om de blevo retade — och
inrätta befästa läger, mot vilka varje angrepp var
förgäves. I detta avseende voro de närmast att räkna som
romarnas efterträdare, särskilt därigenom att de, likaväl
som de romerska arméerna i gammal tid, voro lika
duktiga att bygga och gräva som att slåss. Deras yxor och
spadar hjälpte dem fram lika mycket som svärden och
spjuten. Kunde de inte komma fram på vattnet, grävde
de kanaler eller byggde de milslånga kavelbroar, på vilka
de — ej sällan i medvind med hissade segel — släpade
sina flottor över landbacken. Måste de överge skeppen,
voro de nog i stånd att för tillfället förvandla sig till en
ryttarehär — hästar fanns det redan då gott om på
step-perna — och väl framme vid vatten, byggde de på kort
tid nya farkoster. Det var denna allsidiga ingeniörs- och
hantverksskicklighet, som överallt väckte beundran och
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0092.html
