Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid det hov, där Boccaccio något årtionde tidigare diktat
världens första eleganta herde- och kärleksromaner på
ett modernt folkspråk — det italienska, som gav Europas
skilda folk mod att börja skriva och dikta vart och ett
på sitt tungomål. Birger Persson och hans
medkommit-terade i Upplandslagkommissionen hade aldrig börjat
skriva på latin — Boccaccio och Petrarca hade redan
slutat. Mellan dem låg medeltiden! Och Birgitta, själv
typiskt medeltida, levde samtidigt med båda!
Det är en kort och egendomligt funtad epok, den
svenska medeltiden. Forntiden går tvärsigenom den.
överallt skola vi på nytt stöta på vikingatiden, när vi leta i
ii — 1500-talens hävder. Och samtidigt kommer den nya
tiden snabbt nog hit, också den. Det är svårt att veta,
om man skall kalla folkungahertigarna tidiga
renässansfigurer eller försenade vikingahövdingar. Det är inte gott
att avgöra, om Engelbrekt är en ny »Torgny lagman»
eller en tidig representant för den vaknande nationella
demokratien i Europa.
Det är likväl även i Sverges korta medeltid några drag,
som äro nya i förhållande till forntiden och som i
förhållande till den följande tiden stå som något
gammalt och förr eller senare utdömt och övergivet. De
viktigaste av dessa drag äro det katolska religionslivet
inom kyrkomenigheter och kloster, stadslivet och
rid-darlivet. Icke så, att någondera av dessa livsformer
helt eller ens övervägande gett sin prägel åt svenskt
levnadssätt under medeltiden. Snarast skulle väl något
sådant kunna väntas av den religiösa omdaningen, men
ofantligt mycket tyder på, att svenskarna aldrig blevo
ett helt och hållet katolskt folk; de landvinningar, den
romerska kyrkan otvivelaktigt gjorde här, synas icke inom
någon samhällsklass, om icke möjligen hos den fåtaliga,
till stor del utländska stadsbefolkningen, ha trängt
riktigt på djupet. I den mån Sverges stormän och bönder
voro kristna (till sinnelaget) voro de likväl icke i regel
några verkligt ivriga och entusiastiska medlemmar av
den romerska kyrkomenighetem Därtill bodde de för
avlägset och hade alltför få intressen gepiensamma med den
katolska kristenhetens kärnländer. Därmed är dock ej
sagt, att de snarare voro något annat än romerska kato-
liker. Men påven i Rom hade ingen anledning att
betrakta dem som några särdeles lydiga och nitiska barn
— och gjorde det inte heller. Likväl har vårt land ägt
flera katolska personligheter och en rad katolska
institutioner av betydenhet.
Vad stadslivet beträffar, har det redan antytts, att det
svenska stadsväsendet, vars första rötter gå ned i
vikingatidens handelscentra av Birkas typ, redan vid ingången
till medeltiden fick en helt ny och intensivare fart.
Likväl dröjer det länge, innan ens några få städer få en
självständig och nämnvärd betydelse för riket i dess helhet,
och när detta sker, är det till mycket stor del på grund
av utlänningars, särskilt tyskars, verksamhet. Först mot
slutet av medeltiden är staden fullt införlivad med det
svenska samhällslivet, och även då i en rätt anspråkslös
grad, jämfört med vad som samtidigt är fallet i många
av kontinentens länder.
Riddarlivet slutligen, med allt vad det innebär av
särpräglad samhällsorganisation likaväl som av andlig
egenart saknas ej i Sverge. Men det börjar sent — under den
tid, då det nådde sin högsta blomstring ute i världen,
var Sverge ännu knappast moget för att mottaga det
— och det förgicks tidigt, ej minst tack vare de
olycksaliga erfarenheter, som svenska folket gjorde av
riddar-väsendet i dess mest osympatiska och råa former, sådana
de uppburos av Nordtysklands feodalherrar under
Albrekt av Mecklenburgs och Erik av Pommerns dagar.
Under den korta tid, som riddarandan blomstrar i
Sverge, hinner den dock sätta några vackra och minnesvärda
frukter.
Märkligast av allt är dock, att svenskt kulturliv
under medeltiden i stort sett går sin egen väg fram och bär
arvet från forntiden i trogna händer fram till senare
släkten. Vi känna igen svensken, i vad dräkt han än
uppträder. Han blir inte mera förvandlad, varken genom
främmande herravälde eller utländsk kulturpåverkan, än
att kärnan — -och inte så litet av skalet med, förresten —
finns kvar. Medeltiden, hur mycket nytt den än tillfört
Sverge, lämnar dock svenskarna kvar — och det är
mer än man kan säga om de flesta andra länder i Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
