Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty såvitt man vet, föllo de i likhet med många av sina
samtida bland kungar och hövdingar under politiska
strider. Folkfantasien, vilken i sin tur väl satts igång
av sorgen vid en framstående och ryktbar, kanske
också allmänt avhållen mans, tragiska död, skapar de första
underverken: folk botas för blindhet eller annan
sjukdom vid beröringen med den döde, en källa rinner upp
ur den mark, som upptagit hans blod o. s. v. Sedan
växer legenden fram, i regel precis efter samma
psykologiska grunder som de s. k. vandringssägnerna, vilka
ha en känd benägenhet att fästa sig vid den ena
platsen eller personen efter den andra. Slutligen finner
kyrkan det oundgängligt — eller kanske bara lämpligt
— att upptaga dessa man och man emellan
cirkulerande berättelser, giva dem en passande form, framskaffa
det slags bevisning, som kan anses behövlig och, om
tillräckliga krafter och intressen stå bakom, rent av utverka
den officiella förklaring från Rom, som gör en
avliden till en verklig »beatus» eller »sanctus», ett helgon
av andra eller första klass. Men vare sig detta sker eller
ej, har man redan förut på den ort, där legenden först
spirat, tillvaratagit »helgedomarna», d. v. s. reliker av
den döde. Så skedde t. ex. med Sankt Erik, otvivelaktigt
så gott som omedelbart efter hans död i Uppsala iiji.
Ty eljest hade man näppeligen ännu i vår tid i behåll
den halskota, genom vilken ett skarpt svärd skurit, när
konungen efter tidens enkla och grymma sed blev
»avhuggen» av sin lyckligare medtävlare om makten. Så
snart — ungefär trettio år — efter hednatemplets brand
i Gamla Uppsala skedde detta, att Sankt Erik utan
vidare gick in i en roll, som många äldre
upplän-dingar i ungdomen hade sett Frej uppträda i. De gröna
åkrarna kring kungens bår — hans dödsdag var den 18
maj — ropade på att välsignas genom beröringen av en
gudomlig varelse. Nu bars ej längre Frej över byarnas
ägor. Det blev Erik, som i sitt helgonskrin ännu länge fick
göra samma tjänst, sommar efter sommar!
Så bundo helgedomarna samman fornkristen tid med
medeltid, bragte till Norden ben och reliker av Söderns
och österns trosvittnen tillsammans med deras rörande
eller upphöjda, hemska eller tjusande legender. Men på
samma väg smögo sig också hembygdens och fosterlandets
minnen, ja, t. o. m. de hedniska förfädernas tro och
sed in i kyrkans hägn och gåvo en hemvan och förtrogen
prägel åt allt det främmande och utländska i dess
gudstjänst.
 |
| Denna stora silverarm, som en gång tillhört Linköpings domkyrka, har inneslutit ben av S:t Eskil, som kunnat ses genom fönstret mitt fram. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
