Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bart motsatt väg. De »avsvuro sig världen», gåvo sig
genom dyra och bindande löften till »renlevnadsfolk».
Detta uråldriga sätt att genom de svåraste personliga
offer öppna sig en väg till Guds nåd hade under
kristendomens första årtusende i den romerska kyrkans värld
utbildats till noggrant bestämda former, som omfattade
såväl rent eremitliv som klosterliv. Det förra spelade i
den västeuropeiska kyrkan en relativt underordnad roll
och synes här i Sverge icke ha haft någon nämnvärd
betydelse. Det senare betydde så mycket mera, framför
allt emedan munkväsendet just under den tid, då
kristendomen slog rötter häruppe, hade en period av
starkaste blomstring inom den romerska kyrkan.
»Kloster» kommer av ett latinskt ord, som betyder en
inhägnad eller ett avstängt område. Det ursprungligen
mest betecknande för klosterfolket var, att det levde
avstängt från alla andra människor, så långt detta
överhuvud taget var möjligt. Liksom redan i fornkristen tid
»eremiterna» frivilligt begåvo sig ut i vildmarken, långt
bort från människoboningar för att i den fullkomliga
ensamheten slippa ifrån alla utifrån kommande
frestelser till synd och ohelighet, så sökte man i klostren att
skapa små avskilda samhällen, där alla yttre anledningar
till synd skulle vara uteslutna, samtidigt som man likväl
lät ett antal människor av eremitens ovärldsliga kynne
leva tillsammans för att stödja varandra och undvika den
ohyggliga fara för själen, som ligger i den absoluta
ensamheten.
Då enligt den gammalkristna uppfattning, på vilken
även Roms kyrka bygger, människans egentliga uppgift
är att älska och dyrka Gud, och då allt, som kan förleda
henne att ägna håg och krafter åt något annat
följaktligen måste betraktas som en frestelse till att svika denna
bokstavligt och strängt fattade uppgift, är det klart, att
»renlevnad» i strängaste bemärkelse måste bestå i ett
fullkomligt avstående från all annan verksamhet än den,
som kunde betecknas såsom gudsdyrkan och ett
fullkomligt undertryckande av varje önskan, som ej direkt gick
ut på denna dyrkan. Nu hade man, som vi förut sett,
redan ganska tidigt här i Norden klart för sig, att Gud
kunde tjänas ej blott med böner, sång och andakt, utan
också med gärningar av osjälvisk godhet och uppoffring.
Inom de munksamhällen, som växte upp hos
medeltidens unga, dådkraftiga folk var också det fornkristna
österlandets »dödande av köttet», människans frivilliga
förvandling till ett slags böneautomat, som begick ett
långsamt självmord av pur fromhet, redan ett länge sedan
övervunnet stadium, när klosterväsendet först kom in här
i landet vid uoo-talets mitt.
Den orden — munkar och nunnor voro indelade i
ordnar alltefter den regel, de lydde i sitt klosterliv — som
först byggde kloster i Sverge, hette cistercienserorden
efter den latinska formen av namnet Citeaux, en plats i
Nordfrankrike, där dess första kloster grundades. Den
var ett reformföretag, avsett att återföra munklivet till
den enkelhet och fromhet, som det ägt när den helige
Benedikt på joo-talet skrev den första västeuropeiska
klosterregeln. Redan denna regel betonade, att livet i bön,
andakt och avskildhet måste utfyllas med ett hårt och
alldeles osjälviskt arbetsliv, om det skulle leda till
verklig »renlevnad». Cisterciensernas regel gick helt i denna
anda. Dess munkar voro, så länge ordenslivet icke
förfallit, allesamman upptagna med arbete och bön i
noggrant bestämd omväxling. Kroppsarbetet hade
ursprungligen ansetts vara lika värdigt alla munkar; de skulle
idka jordbruk, trädgårds- och boskapsskötsel, driva
kvarnar, bygga, snickra, garva och väva — kort sagt, de
skulle göra så mycket som möjligt av det, som de behövde
för sitt livsuppehälle, utan att anlita världsmänniskorna.
Än mer, de skulle genom flit, sparsamhet och
försakelser frambringa ett överflöd, vilket satte dem i stånd att
försörja fattiga, vårda sjuka och taga hand om
vägfaran-de utan någon ersättning. Klostret Clairvaux, där
under noo-talet cisterciensernas största andliga ledare, den
helige Bernhard, regerade, bespisade dagligen 2.000
människor! Snart nog blev det doek så, att de verkliga
munkarna, som åtnjutit högre boklig utbildning under en
längre lärotid, mer och mer fritogos från kroppsarbetet
för att i stället ägna sig åt studier, bokskrivning och
andra andliga sysslor. Det egentliga förvärvsarbetet
överläts åt en annan klass av bröder, de s. k. konverserna
eller lekbröderna, vilka, även de, stodo under
klosterregeln, men på grund av sitt tyngre arbete voro
underkastade något mindre stränga plikter i fråga om späkelse
och gudstjänstövningar och dessutom tillätos en större
rörelsefrihet ute i världen än de egentliga munkarna.
Konverserna voro också till antalet betydligt flera inom
ett kloster än munkarna och spelade säkert som
kultur-spridare en minst lika viktig, om ej viktigare roll än
dessa. Till deras krets hörde nämligen både byggmästare,
stenhuggare och andra konstnärer såväl som
trädgårdsmästare och uppsy ningsmännen över klostrens jordagods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
