Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Vid 1400-talets slut se vi riddare av denna typ rida
land och rike omkring — fast utan vingar. I
himmelen anfördes, trodde man, änglaskarorna av Mikael,
som naturligtvis inte var sämre rustad än sina jordiska
gelikar — i järn frän topp till tå. Bilden tillhör ett
altarskåp från Västra Eds kyrka i Småland, nu i
Statens Historiska Museum. |
och ryggharnesk och huvudskydd för hästen och en
präktig, metallbeslagen sadel i samma stil som harnesket.
Men denna riddarrustning är inte längre ridderlig!
Den förutsätter så stor förmögenhet, att endast rika
furstar eller furstetjänare kunna bära dem; den skänker
så stort skydd, att den nästan omöjliggör verklig strid.
Den sena medeltidens riddare är ett slags krigsmaskin,
som kan släppas lös i en viss riktning, antingen till några
minuters chock mot jämnbördiga motståndare, då den
största tyngden i anfallsstöten avgör segern, eller till att
rida ned och massakrera en splittrad fotfolkstrupp. En
och en äro dessa riddare inte mycket värda^ ty det
pansarhölje, som under det hastiga angreppet skyddar dem,
tynger ohjälpligt ned dem, om striden drar ut på tiden
och gör dem praktiskt taget värnlösa, i den stund en
rörligare fiende fått ned dem från hästen.
Ehuru enklare saknade för övrigt den äldre
medeltidens rustningar visst ej prakt. Särskilt från och med
1200-talet, då riddarväsendet ute i Europa nådde sin
högsta blomstring finna vi, att riddarna ofta voro
praktfullt utstyrda, över brynjan buro de en lång vapenrock,
ofta i lysande färger och försedd med broderade eller
invävda, heraldiska bilder. Det hade nämligen utbildat
sig den seden, att varje ädling på sin sköld bar ett
särskilt komponerat »sköldemärke», som skulle göra det
möjligt att igenkänna honom, även om hans ansikte
doldes av hjälmen. Till en början synes var och en ha valt
och sammansatt sitt sköldemärke efter eget
gottfinnan-de, men snart nog utbildades en hel vetenskap —
heral-diken eller häroldskonsten — som dels sysslade med att
samla och till olika släkter fördela alla olika
sköldemärken (eller, som de ofta kallas »vapen»), dels att vid
behov komponera nya sådana efter vissa, småningom
fastslagna regler. För att skydda sitt och sin ätts sköldemärke,
som småningom blev själva inbegreppet av ära och
anseende, måste en högättad man hålla sig väl underrättad
om heraldiken och noga vaka över, att ingen gjorde
intrång på hans rätt. Det blev också småningom regel,
att den, som av konungen förlänades adel eller
ridderskap också erhöll »adlig sjcöld», d. v. s. ett av
heraldi-kerna fastställt och godkänt »vapen», som han och hans
ätt voro ensamma om, åtminstone inom det egna
landet. Dessa sköldemärken utfördes alltid i två färger och
sammansattes på ett bestämt sätt, men i regel utgjordes
kärnan i mönstret av ett visst föremål. Oftast var det
ett djur, t. ex. lejon, leopard, örn, tjur, korp eller björn,
sålunda något, som uttryckte krigiska egenskaper. Det
kunde också vara ett vapen, t. ex. ett svärd, en klubba,
en stridsyxa, eller en sammansättning av djur och vapen,
t. ex. ett yxbärande lejon. Småningom blev den
heraldiska fantasien allt livligare, sökte framställa något för
vapnets bärare karateristiskt, t. ex. någon bedrift, som
bragt honom ära, eller symbolisera någon framträdande
egenskap hos sköldens bärare. Så kunde sköldemärket med
tiden — bruket av sådana märken har ju hållit sig ända
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0194.html
