Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 188 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ur Livrustkammaren är o dessa två svärd hämtade. Det ena är från 1300-talet och har ännu den breda, trubbiga klingan och det relativt korta fästet, som vi känna redan från vikingatidens vapen. Det andra är från 1400-talets slut. Det äldre svärdets längd är 107 cm., det yngrcs 143 cm.

»S:t Olofs hjälm» kallades av gammalt denna »salade» av sen 1400-talstyp, som hämtats hit från T rond-hjems domkyrka som krigsbyte någon gång i gamla tider och nu finnes i Statens Historiska Museum. Det är en av de enkla, för krigsbruk avsedda hjälmar, vilka hörde ihop med rustningar som den på sid. 186.

Riddarens vapen voro desamma som
vikingahövdingens. Svärdet var det förnämsta och blev, jämte
sköld, sporrar och bälte, ridderlighetens särskilda
emblem. Den tidiga medeltidens svärd skilja sig föga från
vikingatidens, med tunna, breda klingor. Fästena antaga
småningom en alltmera utpräglad korsform, kanske inte
utan avsikt, i det parerstången göres längre. Knappen
liknar till en början vikingasvärdet, men blir
småningom tillplattat klotformig. Allteftersom rustningarna bli
kraftigare, göres svärdet längre och tyngre, varvid
också handtaget förlänges, så att man kan hugga med båda
händerna. Även klingan förändras, så att den blir allt
motståndskraftigare och, mot medeltidens slut, även
lämplig att sticka med. Ty de ogenomträngliga
plåtrustningarna kunde oftast genomträngas endast i leder
och skarvar, där en stöt gick in, men ett hugg måste
slinta förbi. Den ständigt ökade tjockleken på alla klingor,
både på svärd, dolkar och spjutspetsar, är sålunda en
anpassning av angreppsvapnen efter de förstärkta
skydds-rustningarna.

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>