Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Denna eleganta herre med långa prydnadsärmar och
kedjor med klingande bjällror kring hals och midja
är den beryktade fogden Jösse Eriksson, sådan han
låtit avbilda sig som from tillbedjare på en korstol i
Västerås domkyrka, innan Engelbrekt fördrev honom.
Det är sålunda en modedräkt från 14jo-talet, vi här se. |
En sida av riddarelivet, som vi ännu ej alls berört,
är den särskilda ställning till kvinnan, som har ansetts
betecknande för den ridderliga andan. För Sverges
vidkommande torde man ha anledning att fatta sig mycket
kort på denna punkt. Ytterst fåtaliga och mycket
osjälvständiga äro de yttringar av ridderlig kvinnodyrkan,
som vi ha kvar från vår medeltid. Under den
blomstrande folkungaåldern, 1200-talets sista och 1300-talets
första årtionden, synes det svenska ridderskapet och
hovet ha varit rätt intresserat av ridderlighetens
elegantare sidor. Vid de slutligen så olyckliga hertigarnas,
Magnus Ladulås’ söners, hov höllos vid olika tillfällen
lysande tornérspel, och till hertig Eriks nöje och heder
lät den norska drottningen, hans blivande svärmoder,
till svenska översätta några av tidens på vers avfattade
riddarromaner om herr Ivan Lejonriddaren och om
hertig Fredrik av Normandie. Även den av romantiska
kärleksscener överflödande dikten om Flores och
Blan-zeflor överfördes vid denna tid till svensk vers.
Sådant vittnar otvetydigt om, att något av den på
kontinenten så starkt blomstrande riddarromantiken sent
omsider nått även vårt karga land, och vi måste nog härav
antaga, att även en fläkt av riddarlivets kvinnodyrkan
levde i Sverge under denna tid. Riddaren, till vars
plikter det hörde att beskydda de svaga och att hos sig
uppodla ett känsloliv av finare och ömmare slag än vad
som på denna hårda tid var vanligt, ansågs bäst göra
detta genom att tidigt vänja sig vid att ställa sig i någon
hövisk och högboren kvinnas tjänst, lära sig att foga
sin hårda vilja och sitt häftiga lynne efter hennes milda
väsen och förfinade smak. Till formen ansågs denna
tjänst böra ta sig ut som en svärmisk dyrkan. Oftast
var detta dock endast en konventionell sak, utan djupare
personlig känsla. Många av utlandets ridderliga
kärleksdiktare ägnade sin tjänst åt damer, som de, av allt att
döma, inte drömde om att vara förälskade i — de
kunde kanske aldrig ha sett eller talat vid dem, eller också
kunde den sköna till åldern mycket väl vara
tillbedjarens mormor och dessutom lyckligt och väl gift, ej
sällan med hans egen länsherre. Ju omöjligare en sådan
dyrkan var i verkligheten, dess förtjänstfullare ansågs
den vara, särskilt om tillbedjaren ej inskränkte sig till
att sjunga den skönas lov, utan också förde hennes
färger till seger i torneringar och dueller så ofta som
möjligt.
Vad som sålunda börjat som en praktisk skola i
höviskhet, utvecklades å ena sidan till ett slags snobberi,
som kunde gå långt över det löjligas gräns, å andra
sidan, särskilt i Södern, till verklig upplösning av sederna.
Ty det formella svärmeriet blev ej sällan verklighet och
under masken av ridderlig dyrkan bedrevs en allt
vårdslösare lek med kärlek och trohet.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0198.html
