Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket betyder då detsamma som soldater eller knektar —
voro aldrig många i det fattiga Sverge, ty de kostade
stora pengar att utrusta och underhålla, och de voro
egentligen rätt överflödiga i ett land, där man kunde
»stampa härar ur marken», så snart de behövdes. Det
fanns nämligen sedan gammalt också ett allmänt
värnpliktsystem, som grundade sig på böndernas och — längre
fram — köpstadsmännens skyldighet att deltaga i rikets
krigsföretag i en viss, noga begränsad omfattning. Denna
skyldighet är av två skilda slag. »Ledungen», som från
början tycks ha varit en årligen varje vår företagen,
av konungen eller hans ombud ledd sjöexpedition till
något grannland, blir med tiden den form, i vilken
rikets krigsmakt kan brukas för utrikespolitiska företag.
Till en början deltogo nog endast de landskap, som hade
fri utfart till havet, i sådana ledungsfärder, vilka voro
lika naturliga och lika ekonomiskt betingade som de
långa fiske- och säljaktsresor till avlägsna farvatten, som
den sjöfarande befolkningen både förut och långt senare
företagit. Inlandsborna hade andra förvärvsgrenar, som
de ägnade sig åt, och hade varken tid eller anledning
att gå i ledungsfärd. — Under medeltiden, då småningom
kristendomen utbreddes runt om Sverge och det
betraktades som orätt att härja och plundra kristna människor,
upphörde ledungen att vara ett lovligt näringsfång,
men skyldigheten att deltaga med skepp, vapen,
manskap och proviant i dessa riksföretag, som ålegat
jordägarna i de sjöfarande landsdelarna, kvarstod alltjämt
formellt. I vanliga fall förvandlades den till en årlig
le-dungsskatt, men när krig med utländska makter så
fordrade, uppbådades en större eller mindre del av
le-dungsflottan och dess manskap alltjämt, och detta
fortgick åtminstone ett gott stycke in på 1300-talets
andra hälft. Något formligt beslut om avskaffandet av
ledungsväsendet finns icke bevarat. Det tycks ha
försvunnit av sig självt, och anledningen synes vara den,
att under 1400-talet nya, stora fartygstyper kommo i
bruk inom Östersjöområdet, mot vilka den svenska
le-dungsflottans bondbyggda, enkla och låga, med åror
och ett enda råsegel framdrivna »snäckor» och »skutor»
voro maktlösa. Mot hanseaternas och danskarnas höga,
med kanoner späckade »kraveller», som förde många
segel och, i jämförelse med även de största
ledungsskep-pen, enligt en samtida utsago voro »som kyrkor mot
vanliga hus» måste riket skaffa sig nya skepp av samma
typ, och då voro skärgårdsböndernas enkla farkoster
ur leken. Likväl spelade de ännu länge en roll för
inomskärs krigföring och användes vid angrepp på kustens
borgar och städer både som transportfartyg och
kanonbåtar, liksom till kustens försvar ännu långt in i nyare
tid. Den av Chapman och Gustaf III skapade, lätta
skärgårdsflottan med sina rodda galärer och kanonslupar
byggde på en gammal tradition från ledungens dagar-
Den andra formen för värnplikt, som ålåg landets
hela bofasta befolkning, var »landvärn» i förening med
»vårdhåll». Det sistnämnda bestod i skyldigheten att
ständigt bevaka kusten och städerna samt att
överhuvudtaget utöva en viss kontroll på trafiken, där så kunde
och borde ske, främst naturligtvis på viktiga punkter
och under oroliga tider. Särskilt betydelsefull och
välordnad var den s. k. »bötesvården», som bestod i att
man höll ständig utkik från bestämda, högt belägna
punkter utmed hela kusten (även vid de större sjöarna
var av gammalt »bötesvård» anordnad), och hade ett
väldigt bål färdigt att tändas; om man såg någon
fiendeflotta nalkas. Systemet var så anordnat, att en
»vård-kase» syntes till nästa, och om vakten sköttes
ordentligt, kunde eldsignalerna nästan med ljusets hastighet
sprida meddelandet om faran vida omkring.
Så snart konungen eller hans befallningshavande inom
en hotad bygd erhållit bud om att vårdkasarna brunno,
uppbådades behövligt manskap till sedvanliga eller
särskilt bestämda samlingsplatser. Det skedde genom
»budkavle», en med särskilda märken försedd träbit, som
varje jordägare hade skyldighet att mottaga och
vidarebefordra, ur by och i by, så fort ske kunde. Det var
strängt straff på att låta budkavlen stanna, liksom att
vägra lyda kallelsen. Sådant förekom naturligtvis, särskilt
under tiden, då riksstyrelsen var svag och landet oenigt,
så att bönderna inte visste, vem de skullte rätta sig efter,
eller då konungen i vissa trakter var så impopulär, att
man hellre ville stjälpa än hjälpa honom. Men å andra
sidan var känslan av samhörighet mellan ett härads eller
ett landskaps bönder så stark, att de antingen samfällt
lydde eller samfällt vägrade lyda budkavlen. Ännu så
sent som vid den s. k. »stora daldansen», år 1743, åtlydde
bönderna i Dalarna ett på det urgamla sättet utfärdat
uppbåd och samlades vid sina gamla tingsplatser för att
tåga till Stockholm och göra revolution! En budkavle
från detta tillfälle finns ännu i behåll.
Ett dylikt bondeuppbåd skulle, enligt de gamla
lagarna, endast brukas till det egna landets försvar, vilket
till en början väl bara betydde, att de skulle stanna
inom härandet eller landskapet, besätta infartsvägarna,
uppföra tillfälliga befästningar av fällda träd, s. k.
bråtar; i lämpliga pass och göra den framtågande fienden
allt avbräck som de kunde. Lyckades angriparen slå sig
igenom, tillkom det nästa bondeskara att försöka sin
tur. Men åtminstone vid medeltidens slut brukade
bondeuppbåden sändas vida omkring i riket, ja t. o. m.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
