Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu långt efter reformationen
fortsatte man efter råd och lägenhet att
smycka kyrkorna med målningar på
golv och väggar. Den vackra interiör,
vi här se, härrör från i$oo-talets mitt
och finns i Trosa landsförsamlings
kyrka i Södermanland. Först på
1600-talet börjar man huvudsakligen av
estetiska skäl att vitmena kyrkorna.
man eller ens speciellt teologiskt intresserad (som
åtminstone två av hans söner, Johan och Karl) endast
småningom fattade, vilka genomgripande nyheter han
öppnat dörren för. Vad han tidigast och klarast insåg,
var nödvändigheten att åt den för sin frihet kämpande
svenska staten reservera de väldiga svenska penning- och
makttillgångar, som lågo i den internationella kyrkans
hand och som, enligt vad en dyrköpt erfarenhet visat,
under vissa förhållanden kunde ställas till fientliga
makters förfogande. I den mån en sådan »sekularisering» av
kyrkans svenska inkomster, slott och fästen kunnat ske
utan definitiv brytning med Rom och med katolska
kyrkobruk, skulle Gustav Vasa troligen rätt långt fram på
sin regeringsbana ha varit villig att låta så ske. Det andra
stora reformkrav, för vilket han tidigt gör sig till
målsman, hade för honom måhända också en mera
fosterländsk än egentligen religiös betydelse: det var kravet
på en »ren och klar» förkunnelse, d. v. s. närmast en
svensk gudstjänstordning. Det var en väldig
kraftansträngning, som krävdes av allt Sverges folk för att
bryta sig ut ur unionen, att göra sig kvitt sin farliga
hjälpare, Liibeck, och att skapa sig en militär och
ekonomisk värnkraft, stark nog att göra befrielsens
resultat beståndande. Denna alla goda, svenska krafters
samling var Gustav Vasas största uppgift, som han fullföljde
alltifrån den dag, då han talade på kyrkovallar i Dalarna
och intill den stund, då han, årbräckt och sjuk, tog av-
sked av ständerna på Stockholms slott. För en man med
detta huvudsyfte var svenskt språk något heligt, något
långt förnämligare än mässebokens latin. Gustav Vasa,
själv en mästare och nydanare i svenska språkets bruk,
som med bitande ord gav uttryck åt sitt förakt för dem,
vilka höllo fast vid tidens dansk-tyska kanslistil, måste
alldeles spontant och utan djupare teologisk motivering
ha stått på den svenska mässans och predikans sida. I
vilken mån »Guds ord rent och klart» skulle definieras
som enbar bibelförkunnelse, eller hur mycket av den
kristna kyrkans historiska utveckling, som skulle tagas
med i förkunnelsen, det överlät kungen åt de lärde att
disputera om och taga ställning till. Och man torde ha
rätt att påstå, att gamle kung Gösta i dylika
tolkningsfrågor aldrig visade ett spår av den fanatism, för vilken
t. ex. hans son Karl icke var främmande, — och att han
ej heller gjorde anspråk på att ur egen fatabur komma
fram med nya tolkningar, som hans son Johan gjorde.
Det är inte minst tack vare denna kungens sakliga och
för övrigt typiskt svenska ställning till reformationen,
som både den »apostoliska successionen», d. v. s.
bibehållandet av den obrutna kedjan av genom biskopar
invigda biskopar, den svenska gudstjänstens och
kyrkoordningens former och ej minst de svenska kyrkornas
hus och utsmyckning, gudstjänstredskap och skrudar
i så hög grad binda den reformerade svenska kyrkan
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
