Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är icke förrän på slutet av
j 500-talet som svenska guld- och
silversmeder — sådana ha funnits
flera tusen år förut — hör ja förse
sina arbeten med stämplar, av
vilka man kan utläsa, i vilken stad
de tillverkats. Tidigare förekommo
antingen inga stämplar alls eller
blott mästarens personliga märke.
Först genom kombinationen av
stads- och mästarstämpel blir det
i regel möjligt för kännaren att
bestämma, från vilken tid och
verkstad ett silverarbete
härstammar. Vårt äldsta, på detta sätt
bestämda silver, härrör sålunda från
1500-talet och visar i regel enkla,
eleganta former, som stämma väl
överens med tidens sinne för gott
arbete. Den övre skålen tillhör
Hallwylska samlingen, den nedre,
en s. k. kåsa, Nordiska museet.
ningsgille och den bittra inskriften tyder på, att de
icke stått alldeles utanför det elände, som just då
hemsökte Sverge. Kärl av denna typ ha under medeltiden
brukats i hela nordvästra Europa och ha hållit sig kvar
hos allmogen i sydvästra Sverge, Norge och Danmark
ända in i våra dagar som ölskålar vid gillena. Sannolikt
har den väldiga »bollen» stått på kredensbordet, fylld
med skummande öl, och ur dess rund ha de bägare
fyllts, som gått från mun till mun laget runt vid herr
Peders gravöl.
Bristen på bevarat material gör det svårt att få ett
klart grepp på, hur de förnäma hemmen i ij oo-talets
Sverge voro inredda och möblerade. Men själva denna
brist torde kunna tagas som ett vittnesbörd om, att lösa
260
möbler av högt värde och fin kvalitet torde ha varit
ganska sällsynta. Det mesta av vad vi betrakta som
oundgängligt möblemang hörde på den tiden till den
fasta inredningen. Så var det med sängar och bänkar,
som fingo spela rollen av alla slags bekväma vil- och
sittmöbler från senare tid. Lösa bänkar, som på
Vasatidens språk kallades »försäten», brukades vid bordet.
Stolar voro mera sällsynta och ännu tycks det ha varit
en heder, som bara tillkom de allra förnämsta i
sällskapet att få en dylik enskild sittplats. Fåtöljer, soffor
och ottomaner voro ännu okända begrepp för
svenskarna.
Borden voro alltjämt väsentligen »diskar», d. v. s.
på mer eller mindre enkelt utförda bockar upplagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
