Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den vackra, i tät björkmasur
skurna ölkåsan från Orsa i
Dalarna är daterad 1646. Den visar
en egendomlig blandning av
gammal och ny formkänsla.
Själva typen med sina
djurhu-vudformade grepar är
1600-ta-lets. Men skålens dekoreringmed
spetsovala utskärningar går
direkt tillbaka på de uppdrivna,
»goudronnerade» bucklor, som
äro typiska för tidens svenska
silverarbeten och som ofta
förekomma just på små silverkåsor
ännu under 17oo-talet.
vativa landskap, t. ex. övre Dalarna ocli Härjedalen och
det övre Norrland, i det hela rikare på uråldriga
former och mindre påverkade av renässansen än andra, mera
centralt belägna bygder.
Bönder voro, på visst sätt, alla människor i Sverge
vid denna tid, liksom de varit det sedan hedenhös.
Konungen och högadeln inte minst. Läser man i »Gamble
Grefve Pehrs» Hushållsbok, skriven 1581, men tryckt
hundra år senare och då ännu fullt aktuell, finner man,
att en Gustav Vasas systerson och svåger, herre till
Rydboholm och andra stora och förnäma gods, till sina
ståndsbröders och deras barns tjänst författar en
bonde-praktika, som avspeglar en så gott som obruten
natural-hushållning efter urgammal svensk bondesed. Låt vara,
att gamle Per Brahe hade ett stenhus, att han och hans
hustru och barn ägde många omgångar kläder av fint
tyg, en stor mängd silverkåsor och skålar, glasbägare
och dyrbara nipper, bänkhyenden, vävda bonader och
sängkläder, och en väl försedd rustkammare. Låt vara,
att de för sin egen del importerade rhenskt och spanskt
vin, kryddor och specerier, att de hade ett bokskåp
med dyrbara handskrivna och tryckta böcker i, och att
de kunde sitta i sin skrivstuga och diktera eller själva
pränta både brev, räkenskaper och visdomsord. Allt
detta var dock lyx och kunde avvaras. Deras existens,
liksom alla de bönders, vilka odlade deras utgårdar och
betalte dem sin avrad, berodde på, hur de skötte åker
och äng, fähus och stall, kvarnar och fiskevatten, och
hur de kunde hushålla i visthus och fatbur, i borgstuga
och källare. De levde i alla fall på spannmål, humle
och malt, salt kött och fläsk, salt strömming och torsk,
torra gäddor, smör och ost — allt av egen avel. De
klädde sig i egna fårs ull och lin från egen åker och deras
skomakare hade ingenting att arbeta med, om icke med
skinn och hudar efter deras egna djur. Egen skog gav
dem timmer och ved, egna lertag tegel till spisar och
skorstenar. Gamle greve Pers hushållskalender upptar
månad för månad en väldig mångfald av arbeten, av
vilka knappt ett enda är annat än bondesyssla. Låt oss
se på några exempel ur denna klassiska skrift.
1 »Januarius» är huvudarbetet att köra hem ved,
hugga timmer »uthi fult Ny» — en urgammal övertro på
månens inverkan — köra fram sten, om man tänker
mura något, och så fara till »Distingen» i Uppsala för
att köpa »lärft, smide och annat bohagsrede, som
be-höves under året».
I februari skall man binda nät, mjärdar, ryssjor och
vidjekassar, mala malt och torka säd, som males, när
vårfloden kommer. Katisseved — rakkluvet tallvirke,
som klyves till spjälor att bygga fiskgårdar, »katissor»,
av —, kolved, kvarnvirke och ekvirke till tunnor
skaffas nu, och kastveden hugges upp »innan han segnar av
vårvinden».
I mars bindas katissor och sättas ut, medan isen
ligger. Man brygger och bakar för årets behov! Man gör
i ordning vårårder, trädesstockar, harvar, billar, vältar,
oxok, tömmar, selar, kärror och vagnar, liar och skäror,
spadar och hackor. Man hugger svedjeland, begynner
timra, för fram humlestör och gärdselvirke, men lägger
i slutet av månaden upp vinternoten med dess tillbehör
samt slädarna. För kommande behov gör man i ordning
eka, ljuster och brandjärn. Hudar och skinn barkas »förr
än paddeleken begynner» — åter en gammal bonderegel.
I april körts trädan första gången, och när
»dvärge-näten draga sig över kokorna i åkren och
gärdes-glindret synes» är rätta tiden för vårvete, vårråg, korn
och havre, ärtor, bönor och tidiga rovor. Då går också
isgäddan till, och man måste passa, när id, mört, ål och
nors leka, tjära båtar till fiskeri, sätta ihop
sommarnoten och sätta ut katissor. Då lägger man på grisar och
snöper kalvar och grisar. Då förarbetas hudar och skinn
till skor och fällar. Sist röjas ängarna och, när must
kommer och brodden är så hög, att »han höljer duvan
på åkern», skall den vältas.
Så går det månad efter månad. Ingenting får
glömmas, ej ens de obetydligaste saker. I maj hugges try till
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
