Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drottning Kristina framställes
gärna som Minerva, vishetens och den
politiska framgångens jungfruliga
och pansrade gudinna. Ugglan,
oliven och böckerna äro hennes
attribut lika väl som hjälm och
pansar. Det eleganta stick, som
här återges, är utfört av Jeremias
Falck, en tysk konstnär, som också
skänkt oss åtskilliga andra av de
bästa porträtt, vi äga av
stormaktstidens första generation.
endast det påvliga mörkrets, utan också den franska
upplysningens hemort, saknade man omkring 1650 det
huvudmotiv, som varit i full verkningskraft ännu 1630 —
ångesten för den polska, kejserliga och jesuitiska
världsmakten. De, som sett Tillys och Wallensteins härar på
fullt språng och de, som prövat den habsburgska och
polska diplomatiens konster och funnit dem möjliga
att bemöta och överträffa, togo inte saken så hett
längre. Samarbetet med fransmännen och deras ledare,
kardinal Richelieu, var också ägnat att åtminstone hos
våra krigare och diplomater skapa en något annan syn
på »papisterna» än det bistra fördömande, som varit
utmärkande för den äldre generationen. Många franska
krigare och hovmän samlades vid Kristinas hov; där
voro också franska läkare, konstnärer, filosofer och
andra lärda män. Den främste av tidens tänkare,
Descartes, hade t. o. m. olyckan att dö här i Stockholm
— tämligen obemärkt av den svenska allmänheten, tycks
det. Icke förty visar hans närvaro vid hovet, vilken
intensiv kontakt drottningen själv, kanske främst genom
umgänget med den framstående franske ambassadören
Chanut, nått med det högsta franska kulturlivet.
3J6
Det vill synas, som om den ovanligt begåvade och
högt bildade drottningen till en början var underligt
ensam om att ha fattat denna nya filosofiska anda, vars
första blomstring just var förhanden i den unge Ludvig
XIV:s Paris. Kanske ligger en av de väsentligaste
förklaringsgrunderna till drottningens tronavsägelse —
liksom till hennes övergång till katolicismen — däri, att
hon var nästan den enda fullt västeuropeiskt orienterade
i hela sin omgivning. Hon orkade inte i längden gå
omkring i den andliga isolering, det permanenta
missförstånd, som en sådan situation frambringade. Hon måste
söka sig till sina själsfränder, och de funnos beklagligt
nog snarare i det högst bildade katolska kretsarna än i
hennes egen, av ortodoxt läronit och kulturell fattigdom
bundna och instängda värld. Vad hon fick offra för sitt
kulturbehov var måhända mer, än vinsten var värd.
Hennes moraliska personlighet blev tvivelsutan lidande på
brytningen med allt, som hennes fader levat och dött för,
med fosterland, vänner och fränder, med hela svenska
folket. Att anklaga henne för trolöshet eller att söka
orsaken till hennes för samtiden så obegripliga
handlingssätt i abnorma anlag och svagheter förefaller dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
