Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det lapriet hafva, och är dock på det sista icke omaket
värdt, efter här ingen är, snart sagdt, som vet hvad det
skall betyda allt det vi hafva lupit och fjäskat med hela
halfva året. Så snart jag kan bekomma balletten på
svenska tryckt, skall jag översända honom mina käre farkär.»
Den 29 januari sänder Ekeblad sin far verserna
»hvar-utaf min käre farkär väl döma kan, hvad för en
fåfänge-lighet det vara måtte att använda så många penningar på
sådant narri.»
Baletten, som under 1500-talet uppfunnits i Italien, var
något helt annat, än vad vi nu mena med samma ord. Den
var ett sällskapsnöje i de förnämsta kretsarna, ett mycket
dyrt och tidsödande nöje och följaktligen mycket fint.
Både publik och uppträdande tillhörde samma kretsar.
Endast musiken bestod i regel av yrkeskonstnärer. En
balett hade vanligen en italiensk eller fransk text,
unge-för lika snillrik som libretton i våra gamla operor (vilken
just utvecklats ur baletterna). Personerna voro antikens
gudar, nymfer, satyrer, herdar och herdinnor, morer och
indianer, samt en och annan komisk figur, t. ex.
dansmästaren, engelsmannen, den förälskade gubben och
zigener-skan. Det hela hade, bortsett från de stundom ganska
dunkla anspelningarna på aktuella förhållanden, ingen
annan mening än den, att låta de uppträdande visa en
mängd dyrbara, fantastiska kostymer och först och
främst lysa med sin grace och skicklighet i en serie av
tidens allra svåraste danser. Ty att dansa väl var på
1600-talet inte någon enkel sak. Nästan alla de konster,
som en nutida balettdansör eller dansös måste kunna,
skulle en dåtida kavaljer eller hovfröken ha lärt sig.
Undra på, att allvarliga och lite sävliga unga män som
Johan Ekeblad blevo utledsna på det eviga repeterande,
som krävdes för varje framträdande. Vad som låg väl
till för ungdomen vid ett rikt och sysslolöst, helt och
hållet på raffinerad skönhetsdyrkan inställt romanskt
renässanshov, passade inte alltid lika bra för söner och
döttrar till fattiga svenska lantjunkare, som ofta gingo
och längtade till mors filbunkar eller till orrarna och
aborrarna där hemma på landet, när de skulle föreställa
smäk-tande källnymfer eller stolta romare.
Det var storsvensk ärelystnad, som låg bakom detta
ivriga balettdansande mera än någon hejdlös livslust och
skönhetsträngtan. Därom vittna också de många svenska
texter till dylika skådespel, som på allerhögsta uppdrag
författades av ingen mindre än Georg Stiernhielm — en
av stormaktstidens mest glödande storsvenskar.
Sannerligen, om det är någon lyrisk inspiration, som låter honom
i »Den fångne Cupido» och andra dylika stycken växla
versmått för varje ny scen eller ännu oftare. Nej, det
gäller för honom att visa, att det kära svenska språk,
vars »fatebur» han själv dagligen strävade att fylla med
nya eller återfunna gamla ord, lät sig brukas i alla den
antika diktens och renässanspoesiens former lika väl som
Ur samma franska gravyrverk, tillhörande K.
biblioteket, som bilden på sid. 315, hämta vi
ytterligare ett par balettgrupper. Den övre visar
symboliska gestalter, t. ex. det flygande ryktet
(4) eller »vildmannen» (1) klädd i grönt, en
representant för den otämda naturen. Den nedre
bilden visar en grotesk dans av något slags
narrfigurer omkring en väldig kvinnogestalt — en
svårtydd allegorisk framställning som endast
kunnat förstås av dem, som haft texten till sitt
förfogande.
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
