Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ Uppsala, i Universitetets samlingar, förvaras ännu de redskap, som
begagnades vid studenternas »deposition». De se ganska
respektingivande ut, dessa timmermansredskap, men lyckligtvis äro de bara
attrapper. Svinbctarna, som det olyckliga offret skulle ha i munnen>
är dock alldeles riktiga.
i Uppsala beledsagade djäknarnas upptagande i det
akademiska samhället. Utstyrda med svinbetar, åsneöron och
andra djuriskheters tecken fördes de arma ynglingarna
inför »depositor», en lärd magister, av några äldre
studenter, som sedan underkastade dem ett pinligt förhör
för att visa dem, vilka dumma djur de egentligen voro,
och hur mycket de hade att lära, innan de voro värda att
kallas studenter. Det var en hel rad försåtliga kuggfrågor,
som de måste besvara, och till sist behandlades de med
väldiga kniptänger, bilor av trä, hyvlar och allehanda
redskap, till dess de befriats från sina djuriska attribut
och stodo där, ömma och skrubbade, yra i mössan och
fyllda av en levande känsla av sin ovärdighet. Senare på
dagen fingo de betala sina bödlar i öl och vin för den
välgörande behandlingen, och först därefter kunde de
skriva in sig i universitetets matrikel. — Det hela var ett
grovt skämt, men med en allvarlig innebörd. Det var
vördnaden för lärdomen och för universitetets
förpliktelser, som på detta handgripliga sätt inskärptes hos de
kanske ofta rätt nackstyva och efter alla sina vandringar
och äventyr en smula förvildade djäknarna.
Eljest blev universitetstiden inte mycket annorlunda för
den fattige studenten än gymnasietiden varit för
skolpojken. Visserligen slapp han att gå socknegång, men i
stället fick han oavbrutet vara informator i olika familjer,
vilket bl. a. medförde plikter, som i vårt tycke mera likna
en välbetrodd drängs än en lärares kall. Särskilt sedan
han kommit i tjänst hos en prästänka i Korpo, fick han
resa i alla slags ärenden. Mest gällde det att hos fiskarna
i skären och bönderna uppe i land in natura uppbära det
underhåll, som tillkom hans matmoder. Under terminerna
uppehöll han sig dock mestadels med sina disciplar,
prästänkans söner, vid akademien, där han gick på kollegier,
disputerade, höll orationer och spelade komedi — en
och annan gång i själva greve Per Brahes höga närvaro.
Den femte juni 1656 blev Gyllenius filosofie magister.
Inte mindre än tjugo disciplar upptar listan på dem, lian
• informerat privatim» under sina åtta års vistelse i
Einland.
Den 34-årige mannen reste hem till Värmland. Hans
dagbok är defekt, så att det mesta som rör åren 1656—
61 är förlorat. När vi återfinna honom, är han gift och
lärare vid sin gamla skola i Karlstad. — Samma liv som
förut. Lektioner, examina, komedier, lov, utfärder och
vandringar i socknarna — nu för att predika och
uppbära lönen, som delvis utgår i vissa »socknerättigheter».
Utan att klaga underkastar sig den lärde magistern
livsfarer och strapatser på sjön och i de vilda
värmlands-skogarna. Den, som i våra dagar gjorde en enda vandring
sådan som många av hans predikoresor i finnkapellen;
skulle komma i alla tidningar för sin idrottsbragd.
Typiskt är, att han lider svårt av gamla skogsströvares och
luffares yrkessjukdom, en ihärdig reumatisk värk i benen,
som ibland gör honom ofärdig. Men dessemellan strävar
han oförtrutet för sin kära Annicka och sina små barn,
först som »kollega», senare som »apologist» eller lektor
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
