Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vagnen. När han vilar, bor han i ett enkelt hus i
Kungs-ör, i några mörka, måttligt stora rum med anspråkslösa
möbler. Hans lyx består i att jaga sig trött, gå på
skridskor en hel, kall vinterdag och sedan äta och dricka sig
varm framför en stor brasa. Men trots detta och trots
sparsamhet och af färsbekymmer sätter just Karl XI igång
Sverges största lyxbygge, vars plan icke blott omfattar
slottet, utan också dess omgivningar, holmarna i
Strömmen, Norrbro och hela Brunkeberg ända ut till Edsviken,
där det gamla Jacobsdal, senare Ulriksdal, utgör den
gigantiska planens slutpunkt åt norr.
Icke sig själv ville Karl XI förhärliga med detta slott,
utan staten. Icke heller en avgudaaktig stat, som var sitt
eget ändamål, utan staten som alla enskildas gemensamma
ledare och herre, sänd av försynen för att rädda dem från
timligt barbari och evigt fördärv, vari deras medfödda
svaghet och djävulens angrepp annars ofelbart skulle
störtat dem. Att öka vördnaden för denna idé, till vars
synliga bärare han ansåg sig vara utsedd, ansåg han vara väl
värt de största offer. Därför blev slottet beslutat och
påbörjat under Karl XI.
När det fullbordades, låg Karl XII sedan flera
årtionden i Riddarholmskyrkan och statsrodret hölls inte längre
av en kung, utan av ett regerande parti. Men statstanken,
som detta slott representerade, var inte död. Den levde i
nya former —’ den lever ännu.
DE SOM KUNDE ALLT
D en ideella grundvalen för det svenska enväldet är
icke den trälaktiga dyrkan av en enda, mäktig
personlighet. Små gudar i mänsklig gestalt — miniatyrer av
Solen i Versailles — hade vi snarare gott om före
enväldets tid.
Majestätsglorian omkring Karl XI :s och hans sons
huvuden var ett återsken av den gränslösa maktkänsla, som
under stormaktstidens senare del från den ledande
aristokratien hade spritt sig ned i bredare lager och tänt eld i
svagare själar. Det var återglansen av denna eld, som
stod som ett norrsken kring Sverges krona genom många
mörka år, under missväxt, pest och olyckliga krig, och
som aldrig hunnit slockna, när Gustav III blåste liv i
den igen. Först det väldiga oväder, som utgick ur franska
revolutionens stormcentrum, och som för Sverges del
slutade med Finlands förlust och den gamla kungaättens
utslocknande, kvävde måhända de sista gnistorna av denna
underliga, i folkdjupen pyrande eld.
Den gamle Johan Bure, norrlänningen med den
apokalyptiska blicken, hade redan skymtat den stora
hemligheten: Sverges folk var icke som andra folk.
Sverges inbyggare, om det så var enkla, skäggiga gråbönder
med sot i ögonvrårna och slitna vadmalskläder, buro på
ett länge fördunklat, men alltjämt levande arv från tider,
som lågo bortom all vanlig historia, från tiden före den
stora flodens dagar, då skapelsen ännu var frisk och
nyut-sprungen ur Skaparens hand.
Tre släktled arbetade med denna mystiska insikt och
funno allt rikare bevis för den i de gamlas skrifter. Bureus
lärde Stiernhielm, den duktige dalkarlen, att se bakom
förlåten. Stiernhielm ledde Olof Yerelius på spåret, och
denne, för vilken den gamla isländska sagoskatten var en
öppen bok, fann strax underbara bekräftelser på grekers
och romares utsagor i Snorres Edda och i Hervararsagan,
som han själv utgav med lärda kommentarer. Andra, lika
boksynta män, Loccenius och Schefferus, som hade stora
och djupa insikter både i Sverges fornhistoria och i den
klassiska litteraturen, hjälpte väl efter bästa förmåga till
att draga fram byggnadsvirke till det stora
återuppbyggandet av svears och göters forntida härlighet. Men de
kunde inte se med svenska ögon — hemligheten blev dem
trots allt förborgad.
Först Olof Rudbeck, när han läste i Verelius’
Hervarar-saga för att rita en karta över de länder hans lärde vän
där utstakat, blev med ens gripen av hela den stora
sanning, som denne och hans föregångare anat:
Sverge, det nutida, levande, påtagliga, där vi leva vårt
dagliga liv, är Manhem, Atlantis, Paradiset,
mänsklighetens urhem, hesperidernas trädgård med guldäpplena.
Intet skönt, stort eller gott finnes i människovärlden,
ingen kunskap, ingen konst, ingen dygd, till vilken ej
svenskarna äga förhandsrätt och urgammal hävd.
Härskaren över detta rike är arvinge till världens äldsta
tron. Redan forntidens kungar och kejsare voro
uppkomlingar jämförda med Karl XI:s och Karl XII:s
företrädare, av vilka de ärvt eller usurperat sin makt och
härlighet. Att klavbinda en sådan kungamakt med
konstitutioner och villkor var helgerån — förräderi mot det heliga
nationella arvet.
En herreman av svensk ätt är därför också begåvad
med större visdom och kraft än en tysk eller fransman.
Han äger ju ett stycke av Atlands jord och hans fäder
ligga i ättekullarna kring gården — härliga kämpar, siare
och sångare, vilkas blod flyter i hans ådror. En sådan
svensk herre segrar, varhelst han träder fram på
vädjobanan. Hans svärd biter vassare, hans hugg drabbas
hårdare, hans kanoner skjuta längre och skarpare än varje
annan mans. Sker det någon gång att han blir slagen, så
är det därför att han svikit sitt blodsarv och en sådan
herre är icke längre värdig det svenska namnet. Sverges
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
