Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig utbredning här förrän under 1600-talets senare hälft.
Troligt är, att smittan följt knektar och präster hem från
Tyskland, där den härjade ohyggligt bland den av det
stora kriget förvildade befolkningen.
Man trodde bokstavligen ungefär följande:
Djävulen brukade anordna samkväm för sina trogna,
häxorna och trollkarlarna. Dessa möten ägde rum när och
var som helst, mestadels dock om nätterna på avsides
belägna platser. Med den makt, han hade att förvända synen
på folk, kunde Satan bygga upp en möteslokal — det är
denna, som kallas »Blåkulla» — var som hälst!
Föreställningarna om dess utseende och inredning variera mycket,
men hålla sig i regel inom en föreställningsvärld, som
enkla, obildade svenskar vid denna tid äro hemma i. Oftast
är sålunda Blåkulla ett vanligt hus, om också rätt stort,
med förstuga och ett par »stugor». Stundom innefattar
denna lilla herrgård eller rymliga bondgård både himmel
och helvete. Då ar det ena rummet ljust och fint och
befolkat av vitklädda änglar. Till och med Gud fader
förekommer där, klädd i grå, guldtygsfodrad långrock, med
kort hakskägg och till anletsdragen alldeles lik socknens
präst. I andra rummet är det svart och ohyggligt, och mitt
på golvet öppnar sig ett lågande hål, genom vilket man ser
rätt ned i helvetet. I Söderhamnstrakten såg
Blåkullafär-dernas mål ut på detta sätt, och en mycket likartad syn
säger sig den fromme psalmdiktaren och biskopen Jesper
Swedberg ha haft i sin barndom.
På andra håll är lokalen en stor, präktig bondstuga med
dukat bord, där djävulen, klädd i fina kläder, bjuder de
sina till dans och måltid, precis som vid ett bröllop. Det
går ofta präktigt, men också tokigt till. Somliga veta
berätta, att man läser böner och sjunger psalmer baklänges,
andra tala om galna och ohöviska danser, andra åter
avslöja vidriga, otuktiga scener — de äro dock rätt ovanliga
och spela på intet sätt en sådan roll, som de göra i tyska
skildringar av djävulssabbaten. Det beror naturligtvis på,
att svenska bondbarn och allmogekvinnor, som avgivit de
flesta berättelserna om Blåkulla, inte ens om de själva
trodde sig vara Satans tjänare kunde hitta på värre
synder, än deras fantasi kunde utmåla. Egendomligt nog bli
häxprocessernas vittnesmål sålunda samtidigt vittnesbörd
om det svenska folkets moraliska sundhet!
Brottet, som skulle sonas med bål och bila, bestod dock
endast till en del i att ha deltagit i de mer eller mindre
oskyldiga Blåkullafesterna. Det värsta var, att häxorna
alltid »förde» oskyldiga människor till Satans gård, där
de småningom blevo upplärda i hans tjänst och slutligen
själva förvandlades till häxor och trollkarlar.
Anledningen, varför häxorna rekryterade så ivrigt, skildras olika.
Ibland älska de verkligen Satan och önska intet högre än
att missionera för honom. Ibland ger han dem lön för
arbetet i timliga skatter. Ibland tvingar han dem med
misshandel och skrämsel att vara flitiga i hans tjänst.
Deras kusliga trafik går så till, att de taga sina offer —
vanligen barn, men stundom också vuxna, t. o. m. präster
och förnämt folk — framför sig på en kvastkäpp eller
ugnsraka eller något annat lämpligt fordon, som de smort
med en av Satan erhållen magisk smörja. Därefter resa
de iväg genom nyckelhålet, genom spjället eller tvärs
igenom väggen, upp i luften och raka vägen till mötesplatsen.
Ofta vet man till en början inte alls om, att man blir
»förd», förrän någon, som sett en i Blåkulla, röjer det.
Detta kan särskilt inträffa, när man blir förd under
sömnen. Men det händer också, att häxorna komma och ta en
i vaket tillstånd, ja t. o. m. mitt ibland folk, som sitter och
håller »vakstuga» för att skydda en mot förföljelsen.
Den, som på detta sätt blir borttagen, förlorar
medvetandet, råkar i konvulsioner och blir känslolös. Meningarna
hos präster och lärda gå i sär i fråga om vad som
verkligen sker, när sådant inträffar: antingen häxan bara tagit
själen med sig och lämnat kroppen kvar, eller hon tagit
barnet med hull och hår och lämnat något bländverk i
stället. Det senare tycks ha varit den allmännast antagna
åsikten.
Det är dessa anfall av medvetslöshet och de därmed
följande konvulsionerna, som utgöra det enda påtagliga
vittnesbördet om blåkullaresandet. Ty att en och annan
vaknar med blåmärken eller strimmor på ryggen, eller
kan visa upp en gåva, som han påstått sig ha fått som
gåva av Satan — fast dyrbarheten nu förvandlats till
strunt — det utgör på sin höjd indicier, men inga bevis.
Men detta, att friska människor, både vuxna och barn,
plötsligen falla till golvet och bli mållösa och medvetslösa
— till den grad, att man kan sticka dem med nålar, utan
att de märka det — det är ett fruktansvärt vittnesbörd
om, att ont är på färde.
Och därtill komma nu vittnesmål i massa. Med dyra
eder bekräfta skaror av vittnen — visserligen mest barn
och obildade kvinnor — att de varit förda till Blåkulla
och sett, andra kända och namngivna personer där.
Vittnesmålen jämföras och stämma ofta överens även i
detaljerna. Och vid de vakstugor, där den uppskrämda
befolkningen för tillsammans häxornas offer för att söka skydda
dem, händer det esomoftast, att någon ser trollpackorna
komma in genom fönstret eller väggen — och strax därpå
faller det ena barnet efter det andra omkull och stelnar.
Skall man tvivla på sina egna ögons och örons vittnesbörd?
Det fanns säkert många, som tvivlade. Till och med
domstolsprotokollen vittna om, att enkelt folk helt sonika
tagit hem sina »förda» barn ur vakstugorna och förklarat
sig inte biy sig om hela saken. Men en sådan likgiltighet
måste av flertalet ha betraktats som hjärtlöshet och
ogud-aktighet — om inte rent av som tecken på brottslighet.
Och att i dessa tider, då rätten dömde och skarprättaren
avlivade folk i varje landsända för trolldom, utsätta sig för
misstankar, bara därför att man inte var övertygad om,
att barnaförandet var verklighet — det skulle mer än
vanligt mod till. Ty bålet och skarprättarens yxa voro i
alla fall påtaglig verklighet!
Hur det skulle ha gått, om trolldomsväsendet bara
härjat i avlägsna landsorter, är icke gott att säga. Ännu på
1800-talets mitt förekom en fullt utbildad epidemi av
detta slag i Mockfjärd.i Dalarna.
Till all lycka exporterades år 1676 en otäck pojke,
Johan Johansson Grijs, från Gävle, där hans mor avrättats
för trolldom och åtskilliga andra ruskigheter, till Stock-
r,66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
