Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ett plakat, som på Gustav Adolfs tid spriddes för
att väcka intresse för lappmissionen, vilken f. ö. pågått
ända sedan Gustav Vasas dagar, heter det, att lapparna
ännu allmänt ha var sin onda ande, som de bruka i sin
tjänst. Somliga hava två, de värsta ända till trenne
sådana tjänsteandar.
Sådant folk hade man sålunda inom rikets gränser, i
omedelbart grannskap och umgänge med kristna
menigheter. De offrade till avgudar av trä och sten, precis som
hedningarna på Gamla Testamentets tid, och spåmän och
tecknatydare voro de litet till mans, där de lågo och
hamrade på sina spåtrummor, fulla av djävulska tecken och
karaktärer.
Föga hjälpte det, att man fick dem döpta och lärde
dem katekesen. Så fort de kommo med barnet från
kyrkan, gjorde de ett »saivo»-dop, som det hette på deras
ogudaktiga språk, och gåvo det kristna barnet ett
hedniskt namn, som ställde det under Satans välde för
evär-delig tid.
Den lärde proféssor Johannes Schefferus i Uppsala tog
sig före att skriva en bok om lapparna och deras land.
De voro inte okända i litteraturen förut heller. Bl. a. hade
Olaus Magnus meddelat åtskilligt om dem i sin stora bok
om de nordiska folken, där man kunde se dem åka släde
efter renar, gå på underliga, om långa snabelskor påmitv
nande skidor och visa sina konster med pil och båge.
Förresten funnos lapparna under namn av
»skrithifin-ni» omnämnda redan hos forntidens geografer. Men
mycket var det likväl ej, som man visste om dem, och
det mesta var tämligen felaktigt. Nu, på 1670-talet, var
Lappland dock på ett helt annat sätt aktuellt, än det
varit tidigare. Bergsbruket intresserade sig allt livligare
för dess mineraliska skatter. Silvergruvorna i Nasafjäll
uppe vid norska gränsen, som upptäcktes 1635 och
förstördes av norrmännen 1658, kopparfyndigheterna vid
Svappavaara (upptäckta 1655) och t. o. m. de rika
Järnmalmer, som anträffats på flera håll bland fjällen, läto
ana, att det fanns stora skatter att taga vara på i
lapparnas land. Det gällde bara att ordentligt ta uti med
mörksens furste, som regerade, däruppe, och som hittills
lyckats mer eller mindre fullständigt omintetgöra alla
försök till landets exploatering.
Genom flera lappmarkspräster fick Schefferus
noggranna meddelanden om allt, som han behövde veta i
detta intressanta ämne. Lian fick underrättelser om
lapparnas språk, som han sammanställde med finskan, men
däremot fann alltför olikt tartariskan för att, trots
åtskilliga likheter mellan de två folken, antyda någon
släktskap. Om lapparnas levnadssätt, bostäder, plägseder
och näringsfång innehåller hans bok för sin tid utmärkta
sakuppgifter, belysta av ofta rätt vederhäftiga bilder.
Men det största intresset och arbetet har den flitige
författaren dock nedlagt på skildringen av lapparnas
religion och trollkonster. I företalet ivrar han rätt skarpt —
han skriver ju för en stor, internationell krets av
vetenskapligt bildade och ofta kanske rätt skeptiska läsare —
mot dem, som av sitt högmod förledas att underskatta
Denna lapska »seite», som tillhör Nordiska museet, är
ingenting annat än en av vatten och is formad
underlig sten. Det är i regel fallet med stenseitarna, att de
äro alldeles obearbetade och icke, åtminstone för våra
ögon, likna någonting. Lika fullt ha lapparna offrat
till dem och tilltrott dem övernaturlig makt.
djävulens makt. Månne Satan, som är så klok och har så
många århundradens erfarenhet, skulle sakna förmåga
att narra människorna? Eller skulle han, som dag och natt
strävar efter att fördärva dem, sakna viljan att genom
sina konster vilseleda dem, som han har i sitt våld?
När Schefferus bok kom ut (den första, latinska
upplagan är tryckt 1673), pågick som bäst ett ganska
intensivt missionsarbete i de svenska lappmarkerna. Prästerna
rannsakade med all makt efter trolltrummor och avgudar,
sökte komma underfund med, var deras svårstyrda
sockenbarn — som ju alla officiellt voro kristna — hade
sina offerplatser och arbetade väldeligen för att förmå
dem att överge sådana plägseder och bruk, som
betraktades såsom hedniska. Lapparna, som alltid varit ett
böjligt och fogligt släkte, och som dessutom hade
århundradens erfarenhet om, vart det bar, när man försökte sätta
sig emot nordbornas vilja, lämnade i regel utan motstånd
sina trummor ifrån sig. De flesta blevo uppbrända, men
lyckligtvis icke alla. Ett antal av dessa instrument,
uråldriga rester av en sjamanistisk religion, som en gång
varit utbredd över hela norra halvklotet, från Norge över
2’
3 69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
