Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu ser man här och var i
Lappland ställen, vilkas namn liksom
de till stället knutna traditionerna
tydligt ge vid handen, att de för ej
länge sedan varit skådeplatsen för
hednisk gudsdyrkan. »Passe», som
på lapska betyder ungefär vad vi
mena med »helig», är, som man
lätt • kan se av en karta, ingen
ovanlig sammansättningsled i de
lapska lokalnamnen. — Den här
efter en fotografi från 1892 i
Nord. museets arkiv återgivna
offergrottan ligger på Tarrakaise i
Kvickjocks socken vid en plats,
som heter Passe-uksa, d. v. s. »den
heliga dörren». Några halvt
förvittrade horn- och benrester av
offrade renar jämte de uppresta
stenar, som måhända representerat
ställets gudamakter, vittna om de
offer som lappar här förrättat
ännu i rätt sen tid.
Huvudsaken tycks ha varit, att man vid sådana tillfällen
icke kom i beröring med kvinnorna, vilket ansågs
medföra otur (precis som »käringmöte» även hos oss anses
skadligt för jaktlyckan), och därför höll sig till den enda
plats i kåtan, där aldrig en kvinna satte sin fot.
Kaplanen i Enare Gabriel Tuderus har i en liten skrift
med stor kraft och djupt allvar skildrat hur han år 1669
kämpade med den Onde om Sombiolapparnas själar.
Efter en predikan, inledd med första budet, stödd på
kraftiga ord ur Hesekiel (20: 18), Jeremia (10: 2, 3, 4),
Johannes Apokalyps (3: 1) och många andra
skriftställen, frågar han slutligen: »Therföre, (emedan nu uti den
Heliga Nattvarden — — — den eviga Saligheten står
dig till buds; och deremot, under denne förbannade
bak-dörsdyrkandet, under dina Björnesånger, Zeiter etc. står
Guds wrede och onåde, timmeligit straff, den ewiga
fördömelsen och helwetis eld) wi! jag dig hafwa tilspord,
hwilketdera du af dessa bägge, af alt tit hjerta, wil
ut-wälja?» — Men lappen svarade: »Jag håller thet af
urminnes warit hafwer och mine Förfäder brukat hafwa».
Efter fåfänga övertalningsförsök gick herr Gabriel
Tu-derus i sin hetta så långt, att han gav sig till att spika
igen båssjohålet hos några lappar. Men detta skulle han
inte ha gjort, ty det blev åtal vid tinget — inte ens
prästen kunde ju ha rätt bygga om sina sockenbarns hus.
Domaren var en förståndig man och försäkrade lapparna,
att de fingo ha tio hål i sina kåtor, bara de inte brukade
dem till någon vidskepelse. Lapparna foro jublande hem
och berättade att de fingo ha sina båssjohål ifred — men
glömde det där med vidskepelsen. Varpå Tuderus strax
var där igen med ännu kraftigare predikan och till sist
— nattvardsförbud för de tredskande. Det tog äntligen.
Ty så pass kristna voro de ändå, att de inte vågade
riskera att dö osaliga. Och så slutade det hela med
nattvardsgång och stor glädje. Men huruvida nästa björn i
Sombio togs in genom kåtadörren och nästa renslaktare
gick hem på vanliga vägar — det berättar inte Tuderus.
Den som känner lappar, har nog skäl att tvivla på den
saken.
Den verkliga omvändelsen till varm, personlig
kristendom uppe i lappmarkerna — en sådan är ju numera
typisk särskilt för de nordligaste lapparna — kom inte
genom bildstormande kämpar av Tuderus’ typ. Den kom
först västerifrån, genom den norske lappmissionären von
Westen, som verkade under 1700-talets första årtionden,
och som var en av pietistisk fromhet uppfylld, saktmodig
man, som visste att vinna lapparnas hjärtan. Men först
hundra år senare lyckades två svenskar, prästen Lars
Levi Læstadius och hans broder, missionären Petrus L.,
som levde lapparnas liv, talade deras språk och förstodo
dem bättre än de förstodo sig själva, att utrota de sista
resterna av urgammal hedendom hos fjällfolket.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
