Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strax utanför Skellefteå kar Västerbottens norra
fornminnesförening förvärvat och som museum bevarat det gamla officersbostället
Nyborg. Byggnaden bär på gaveln årtalet 1761, men dess typ är helt
karolinsk. Så enkelt bodde kaptener, kanske också majorer, på
kronans bekostnad. Det var blott översteboställena som i regel hade en
något ståtligare och elegantare manbyggnad.
hällsklass, saknades nästan fullkomligt bland både
knektar och befäl. Alla voro de ju i dagliga livet lantbrukare
och levde i grannelag med de bönder och den lågadel,
som de genom börd och släktskap hörde samman med.
Visst hör man talas om slitningar mellan soldaten och
rothållarna — men det var inte så mycket motsättningen
mellan civil och militär som de oundvikliga
intressekonflikterna mellan löntagare och principaler, som gåvo
upphov till dylika slitningar. Och i regel var knekten en
både nyttig och uppskattad medlem av bondesamhället.
Han var ofta både kunnigare och mera världsvan än de,
som alltid gått hemma och skött sina bondesysslor. »Så
går det till i krig», kunde han säga, när han på något
raskt och knepigt sätt löste en svårighet, som bönderna
gått bet på. Hans sällskapstalanger, uppövade genom
umgänget på lägerplatser och kommenderingar med både
underbefäl och befäl och hans erfarenheter från parader
och andra stora tillfällen — han hade ju stått öga mot
öga med överstar och generaler, ja med kungen själv —
voro ovärderliga, när det gällde att representera, vare
sig det var fråga om bröllop, begravningar eller andra
bondelivets högtider. Härtill kom, att den ganska
intensiva, om också robusta själarykt, som soldaten var
underkastad, tvingade honom att hålla sig på en bildningsnivå,
som var fullt på höjden med, om inte en hårsmån högre
än böndernas. Läskunnig var han i varje fall, och inte
sällan rätt läsvan också, och skulle han duga något mer
än de sämsta i tjänsten — t. ex till korpral — fick han
allt lära sig skriva och räkna också. Med hjälp av dessa
kunskaper blev soldaten ofta ett slags klockarfar för det
närmaste grannelaget. Inte sällan användes han, före
folkskolans tid, som barnalärare, utom all annan nytta
han kunde göra med sina teoretiska insikter.
De lägre officerarna voro sina soldaters socken- eller
häradsgrannar; det gjorde, att de kände sitt folk
utomordentligt väl och ofta voro solidariska med dem på
grund av gemensamma intressen. Samma jord födde dem,
samma väderlek gav dem ömsevis goda eller dåliga år;
när solen sken på kaptenens mogna åkrar, var han lika
ivrig att få meja och köra in säden som soldaten och
rotehållarna, och de hänsyn, han kunde vilja taga för
manskapets del, voro ofta i lika hög grad förestavade av
hans egna intressen. Dessutom kunde han, utan krigsrätt
och formaliteter, mellan fyra ögon klara upp åtskilligt
med soldaten, som en främmande officer aldrig skulle
ha kunnat ens bringa på tal. Söp knekten, så visste
kaptenen ofta, både varför han söp och hur han skulle
förmås att sluta upp. Kom soldaten i klammeri eller
svårigheter, så kunde kaptenen ofta hejda olyckan, innan
någon större skada skett, straffa eller hjälpa efter
förtjänst och behov och agera försyn i all stillhet.
Naturligtvis voro inte alla i stånd att sköta sina soldater så
väl, men ofta var förhållandet mellan befäl och manskap
rent patriarkaliskt under indelningsverkets tid.
Detta är också en av de viktigaste
förklaringsgrunderna till, att Sverges folk gav Karl XII den ena armén
efter den andra under aderton års tid, utan att förlora
varken modet eller tålamodet. Ett militaristiskt styrt folk
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
