Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Umgl. öw«p(Tij 4uin?uOqUfltteiet Hit?
ÄuifUöt Oen 26 jDecembris,
Onung Stantølou« (03 i f&riär afftcb af<j>anå
Ig fflot):fodr(årft i Dag afrefaittyo&lcn/roUau*
beg til en b«3t)Dtifl;( taga (It* torøant-ci ’Doftn.
©ref gmjenCoif 6g|*pä Repfarenfi todgnat Icfroot/ fli
öuattcr fot boiiom genom tSd;lt(ten (Tota toata 5t»
ftaitt / jemroaf ocf / ot be: Ripfcrligr ^tofwet iiiflt»
Mrigtfet got / at f)orom etfåntia föc Ronting. ©ref
tfltJo fem »ötffl nieb ä8olwofcen*Poto(fl) &fef fängert
Den officiella »Stockholmiske Posttidender» var på
Karl XII:s tid varken så stor eller så elegant utstyrd
som våra dagars pappersdrakar. Den representerar
dock icke början på det svenska tidningsväsendet,
vilket går tillbaka ända till jo-åriga krigets dagar.
Inte få vi heller föreställa oss, att livet stod stilla och
höll andan inför den svenska härens och konungens
sagolika äventyr i främmande land.
Först och främst visste man ofta t. o. m. i
ämbetsverken och vid hovet, där gamla änkedrottningen och
prinsessorna höllo traditionerna vid makt, inte var kungen
höll till, än mindre vad som hänt. Denna ovisshet varade
stundom i veckor, ja månadtals. »Det är rätt roligt»,
skriver registratorn i kanslikollegium och utgivaren av
de officiella »Stockholmske Posttidender» Samuel Barck
ett par dagar efter midsommar 1706, »at en konung med
en armé om in emot 20,000 man kan vara så inkognito,
att sielfva aviserna eij skola kunna säija, hvarest han är».
Ännu den 7 juli saknar kanslikollegium (d. v. s.
utrikesdepartementet) brev från högkvarteret. De senaste äro
från den 21 maj! Men nu har Barck i alla fall fått »avi-
sor», d. v. s. tyska tidningar och läst deras förmodan att
»Kongl. Maij:tt på den ena sidan och H:r Rensköld på
den andra sidan biuda til at få kung August i klämman».
Inte förrän den 28 augusti komma dock några brev med
bekräftelse på, att tidningsryktena talat sant!
Detta var nu de, som först av alla borde nås av
nyheter utifrån, och det var medan kriget fördes i centrum
av Europa — det var sachsiska kriget, som slutade med
Leipzigs erövring och freden i Altranstädt! Hur det gick
efter Pultava, med kungen i Bender och Adrianopel, kan
man lätt föreställa sig. Och hur mycket folket ute i
landsorten hade reda på, när redaktören av Posttidningen var
så väl underrättad, låter sig också tämligen väl tänkas.
Ibland var man hoppfull. Ibland, t. ex. när ryssen
översvämmade Livland, tog Narva tillbaka och satte en
flotta i Östersjön, blev man rädd — d. v. s. de, som
fingo reda på saken. »Här är en obeskrifvelig ängslan
ibland folket» skriver Barck i september 1704 till sin vän
Olof Hermelin, som är vid högkvarteret, där han som
Pipers närmaste man står i händelsernas centrum. Och i
nästa brev heter det: »De äro alle rådlöse och den
all-menne ängslan ibland folket tilltager dageligen. De
begynna morra, at kongen svärmar kring främmande land,
och lemnar sitt eget i barbarers händer.» Detta är —
redan 16 år före Karl XII:s död — vad en initierad man
i förtroende skriver till en annan.
Men dessemellan handla breven om så oändligt mycket
annat. Det är familjeangelägenheter: barndop, bröllop
och begravningar i släkten. En tråkig arvstvist, som
Hermelin skall hjälpa Barcks svärfar med. Ena gången har
fru Hermelin varit hos Barcks på middag, andra gången
har Barck druckit sin väns skål så grundligt i ett sällskap
dagen förut, att han inte orkar skriva något ordentligt.
Men för det mesta är det intrigerna inom ämbetsverket,
krångliga chefer, förtal och skvaller, som måste bemötas,
hotande obehagliga utnämningar, som skola avvärjas.
Och så hovets angelägenheter, främst Ulrika-Eleonoras
bortgiftande och gamla »gummans», d. v. s. Hedvig
Eleonoras humör och hälsotillstånd, som breven avhandla vid
sidan om de storpolitiska funderingarna. En
utomordentligt stor roll spela rekommendationer — och motsatsen —
till sådana utnämningar, som kungen avgör ute i sitt
fältkansli. Det är alla sorters platser, från landshövdinge-,
biskops- och professorsstolar till små kyrkoherdekall och
almanacksprivilegier—ej att förglömma nådeansökningar
i rätts- och affärssaker. Egendomligt är att se, hur det i
de flesta fall helt öppet — om också alltid i chiffer —
sägs ifrån, hur mycket supplikanten är villig att ge
Hermelin och, om ärendet måste gå högre upp, hans chef
greve Piper, som tack för hjälpen. För ett gott prästgäll
kan det röra sig om tusen riksdaler. Men när det gäller
den gamle lappmissionären Gabriel Tuderus, vars kamp
mot »bakdörrsdyrkandet» vi tidigare bevittnat, och som
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
