Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur bonden självständigt bearbetar och efter sin smak
förvandlar konstnärliga element, som upptagas utifrån,
visa dessa två selkrokar. Det översta står ännu den
karolinska barocken med dess stegrande, morska lejon
rätt nära. Det andra, daterat 17 jf, innehåller i det
närmaste samma element, men stiliseringen är här ej
blott förändrad: det är en ny stil, den uppländska
trä-snidarens egen, som slagit igenom. Båda föremålen
tillhöra Nordiska museet. Det övre är från Forssa socken,
Hälsingland, det andra från Frötuna socken, Uppland.
många färger, av det slag, som kallades »kalmink») en
vid, i stora veck fallande kjol av enfärgat eller randigt
ylle, en tryckt, blommig kattunshalsduk (där ej, trots
förbudet, siden kom till användning) och på huvudet en vit,
spetsprydd undermössa, »stycke», prydd med en styv,
kattuns- eller sidenklädd bindmössa med ett baktill i
rosett knutet Sidenband. Skor i »pumps»-form med
höga, nästan mitt under foten sittande klackar brukades
allmänt till helgdags, fast de voro svåra att gå på och
rent omöjliga att dansa i.
Så gick nu Sverges allmoge klädd — alltjämt med
undantag för de mera konservativa delarna av Dalarna
och inre Norrland. De sockenstämmobeslut som under
1700-talet mångenstädes, ofta under varje generation,
söka fixera det gamla dräktskicket och motarbeta
inträngandet av nya moder, gå endast sällan längre tillbaka
än till denna ur karolinska moder uppvuxna dräkt, som
sålunda får traditionens helgd och blir gammal svensk
bondedräkt. Först mot århundradets slut göra sig nya
impulser gällande. Det är då det gustavianska stilidealet
tränger ut på landet och här och var lyckas modifiera
det äldre skicket eller helt undantränga det. Och sist är
det Karl Johanstiden, som här och var avsätter tydliga
spår i socken- och häradsdräkterna. Därmed är
utvecklingen slut på detta område, ty nästa steg är en mer eller
mindre snabb övergång till allmänna europeiska moder.
Samma utveckling kunna vi följa i fråga om allmogens
heminredning och möblering. Medan renässansens
konstformer och smak i stort sett slogo igenom hos bönderna
endast i de centralaste bygderna — och, som förut nämnts,
dessutom alldeles särskilt slagit rot i de gamla danska
landskapen före deras införlivande med Sverge — sprida
sig den karolinska barockens stildrag under 1700-talet
vida över landet och giva upphov till åtskilliga av vår
allmogekonsts mest karakteristiska och livskraftiga
former. I många fall når denna utveckling inte sin fulla
kraft förrän mot slutet av århundradet. Men dess
ursprung och väsen spåras tydligt tillbaka till den svenska
stormaktstidens sista epok och frihetstidens begynnelse.
Den ornamentik, varmed bonden prydde, •— eller lät
händiga män i grannelaget pryda — sina ståtligaste
bohagsting, härstammar ej sällan direkt från den karolinska
stilens svällande bladrankor, stegrande lejon, svävande
änglabarn och kungliga kronor och namnchiffer. Det är
både spännande och roande att följa den på antikiserande
motiv byggda senbarockens irrvägar ute i bygdernas
slöjdstugor. Stundom kan man på ett selbågskrön finna
kostligt kråmande, med krullig man prydda, trubbnosiga
svenska lejon av samma avel som de två, vilka stå på
vakt utanför kungliga slottet i Stockholm. Men oftast
äro de starkt förvandlade. Det är inte bara tafattheten,
som gjort om deras linjer; urgamla stilideal återverka på
deras anatomi och förläna dem en stel slingrighet, en
kärvhet i konturen, en förenklad, summarisk form, som
är släkt med det romanska, tidigt medeltida sättet att
modellera ett lejon. Ja, stundom finner man, att
bondekonstnären på 1700-talet upprepat, vad hans förfäder
redan en gång gjort på 800-talet och skapat om de
romerska emblemen till en ny vikingatidskonst, starkt
besläktad med den gamla. Sådant kan ej vara en
tillfällighet. Kanske är det arvsanlag, som ett årtusende inte rått
på, kanske ett upprepat sammanträffande av andra, för
oss ännu okända orsaker. Faktum kvarstår i alla fall: den
ursprungligen från Italien importerade barocken blir lika
nordisk, som en gång den senantika konsten blev det.
Med verklig virtuositet utveckla också 1700-talets
bondekonstnärer i skilda bygder impulserna från
senbarockens möbelsnickeri. Det märkliga och för bondens
nya kulturstandard betecknande är härvid, att det
företrädesvis rör sig om möbler, som tidigare knappast
funnits i bondstugorna och i fråga om vilka sålunda inga
äldre traditioner binda uppfinningsförmågan. De stora
skåpen med dubbeldörrar, t. ex., sådana vi finna dem i
Norrland, eller de i två våningar byggda skänkskåpen,
som äro så typiska för Dalarna, ha kommit in från
herrgårdar, borgarhem och bergsmansstugor just i den
tids-prägling, som de redan troget bevara ute i bondstugorna.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
