Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrenstrabl har målat detta porträtt av bondeståndets
talman vid 1686 ars riksdag, Per Olsson i Glad
hammar, en småländsk patriark.
mens nyss omtalade vägg- och takdekorationer, som på
skilda håll med större eller mindre lycka och
originalitet utvecklats av självlärda bygdekonstnärer. Liksom
inom möbelsnickeriet, träsnider-iet och bonadsmåleriet
bildar en mer än vanligt begåvad man ofta »skola»; hans
stil faller så starkt i smaken inom en trängre eller vidare
kundkrets, att han får ta sig medhjälpare, ej sällan först
de egna familjemedlemmarna, och att han småningom får
den kanske ej alltid så uppskattade hedern att bli
efterapad. Så skapas en bygdestil, som ofta är så utpräglad,
att man ganska lätt lär sig skilja på en »Ullvi-måining»,
en »Svärdsjömålning», en »Brearedsbonad» eller en
»Sun-nerbo-bonad». »Allmogestilen» i alla dess blomstrande
lokala varianter har vuxit fram.
Många orsaker samverkade till den höjning av
bondeklassens levnadsstandard, om vilken denna blomstrande
»allmogestil» vittnar. Det väsentligaste gjorde
naturligtvis här som överallt den allmänna förfining i
levnadssättet, som betecknar redan stormaktstidens senare del
och som mitt under det finansiella eländet mot slutet av
Karl XII:s regering ger anledning ej blott till
överflödsförordningar, utan också till de skarpaste predikningar
mot en överhandtagande lyx och veklighet. Kanske har
ingen bättre avhandling på svenskt språk skrivits i detta
ämne än de »Wälmente Tanckar om Dessa Tiders
Skadeliga öfwerflödighet i Kläder och Hushållning», som
inför det lovliga borgarståndets fullmäktige framfördes
av S. Lagerlöf den 4 februari 1714. Vilken ståtlig och
kärnfull sats är icke detta: »Har jag en gård och
hemman, och skal mig der af nära och föda, så får jag ej
mer slå på, än min sädesbo, mitt wistehus och källare
tillsäga, eljest blir jag en tiggare.––-Om jag skal
kunna tilbörligen bestå, så måste jag genom min
hus-håldning förtjäna 3 Penningar, nemligen en närepenning,
en tärepenning, en ärepenning. En närepenning, at för
mig och de mina i rättan tid inköpa det, som i min egen
afwel brister, en tärepenning, der med at löna
tjenste-folk och handtwerkare, som för min nödtorft arbeta; en
ärepenning, at hafwa i förråd det, som bör kostas på
min egen och barnens lärdom och undervisning, samt at
underhålla mina själasörjare och betala öfwerheten sin
skatt för mitt hemmans försvar och säkerhet.»
Det är mycket som författaren av dessa för alla tider
ypperliga maximer har att klaga över i fråga om det
sätt, varpå svenska folket sköter sin ekonomi. Och i en
visa av B. Hoffsten, som åtföljer orationen, skylles de
svåra tiderna rent ut mera på slöseriet än på kriget.
Swensken klager
Natt och dager:
Han aftager
I sin näring och sitt bo,
Sen siu hundra
Mars fick dundra,
Rappa, plundra,
Och sen Köpman slog tapto;
Sant kan wara,
At slik fara
Har wårt Swerge brakt å sned,
Så at det der ömmar wed!
Dock fins flera
Skäl, och mera,
At regera
Armod fått å S svenskens led;
Om jag torde,
Jag då gjorde
Uti denna lilla sång
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
