Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På denna grupp ha sammanställts
några av Vetenskapsakademiens
äldsta ägodelar, överst ses den
protokollsbok, vars första satser här
ovan återgetts. Nedanför står
första delen av akademiens
Handlingar, tryckt 1739. Den lilla
bonbonnieren har tillhört Linné, som
var mycket förtjust i sötsaker. Till
vänster står en sinnrik
omröst-ningsmaskin, med vars hjälp
akademiens medlemmar kunde avge
sin röst för eller mot de till inval
föreslagna genom att släppa ned en
kula i den vita eller svarta delen
av apparaten.
stämd avsikt i detta mitt i en oerhört titelsjuk tid rätt
ovanliga förfarande. Anders von Höpken, blivande
riksråd och kanslipresident, yttrar i samma protokoll den
förhoppningen, »at uti denne Societeten en Riks Råd intet
skall hålla sig för god at sittia till bords med en
Handt-värckare, som ofta kan giöra riket mera nytta än den,
som gådt och trampat på Parnassi högder öfver 40 år.»
Det är upplysningstidens morgonfriska och fria anda,
som talar ur den ännu ej trettioårige aristokratens mun.
Den talar ett käckt och en smula vördnadslöst språk, med
en spefull blick över axeln åt dammiga pedanter och dryga
lärdömsljus. Här, i det svenska riddarhusets åt vett och
bildning upplåtna sal, där junisolen spelar in genom de
höga fönstren och försommarvindarna respektlöst virvla
upp ett ärevördigt damm ur vrårna, stiger en ny
tidsanda fram, buren av män ur alla stånd och klasser:
Bjelke, av urgammal högadel; Höpken av en tysk under
stormaktstiden inflyttad släkt; Alström (först senare
adlad och förvandlad till Alströmer) en »selfmade» man,
industriidkare av högst ofrälse börd; Triewald,
mekani-kus, den förste som praktiskt använde ångmaskinen i
industriens tjänst i vårt land och den förste i världen,
som teoretiskt förklarade dess verkningssätt, men långt
ifrån någon aristokrat.
Och så Linnæus, ung, framgångsrik läkare, redan
ganska känd genom sin lappländska resa och sina i Holland
utgivna, inom den vetenskapliga världen livligt
uppmärksammade botaniska skrifter. Men ändå bara en ung
prästson från det mörkaste Småland, med bondeblod och ett
föga hovmannamässigt väsen.
Carl von Linné — eller Linnæus, ty så kallar den lärda
världen honom ännu — är Nyttans store överstepräst i
den svenska rokokons tidevarv. I hans mun saknar detta
ord allt kärvt, torrt och smått, som det fått i senare tid.
Han känner ingen motsats mellan nyttan och nöjet, än
mindre någon motsats mellan nyttan och idealet.
I Linnés sovrum på Hammarby utanför Uppsala står
på dörrträet med vackra romerska bokstäver:
INNOCUE VIVITO: NUMEN ADEST.
»Lev oförvitligt: guddomen är närvarande.»
Under Försynens ögon arbetade denna outtröttligt
verksamma forskare hela sitt långa liv. Han såg sjn
uppgift i att bruka sina skarpa sinnen och det klara förnuft,
som han fått, för att intränga i skapelsens väsen och i
den mån det var möjligt, utleta skaparens avsikt. För
honom och hans meningsfränder (som icke voro fåtaliga
under hans tid) gällde det åtminstone inom naturens
riken, att allt skapat var gott, att världsalltet var en
omätlig hushållning, där allt samverkade till att
uppfylla den allvise hushållarens vilja. Utan att föregripa
den av Rousseau längre fram formulerade satsen, att
även människan av naturen är fullkomlig och att hennes
fördärv väsentligen beror på kulturen, och
samhällsutvecklingen, voro Linné och hans samtid dock intagna av
en stark tro på människans förnuft. Försedd med de
behövliga insikterna borde även hon kunna bringas att leva
i harmoni med den värld, som giVits henne till hem. Det
var en stor skillnad mellan denna åskådning och den,
som präglade häxprocessernas tid, då man såg tillvaron
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
