Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På det aristokratiska Löfstad i Östergötland ’år man ännu 1812 ganska
obesmittad av empiren — helt anden regime. Åtminstone ser det så
ut på denna akvarell av den franske emigranten hertig D’Aumont.
ståtligaste uttryck. Endast partikäbblarna av lägre typ
trodde sig ha brutit med det förflutna, när de lyckats
hitta ett nytt ackord på den ärvda lyran.
Man har eljest så lätt att glömma, hur få år
utvecklingen haft på sig att verka från rokokons tid till den
litterära och filosofiska göticismens framträdande. Det
var, även om man räknar med själva spetsarna och de
tongivande, knappt mer än trettio år mellan den epok, då
Bellman var svenska folkets verklige tolk och den tid,
då Fritiofs sagas första sånger trycktes i Iduna.
Karl XIII var och förblev i hela sitt liv en gustavian.
Att hans ordensvurm och mysticism nästan flöto samman
i tiden och delvis fingo sin utstyrsel präglad av
nyromantikens spökdunkel och medeltidssvärmeri visar bäst, hur
omärkligt två epoker i det levande livet flöto samman.
Den officiella ställning, som Gustaf III gett åt dikt och
bildande konst i Sverge — en sak som tidigt tolkats så,
att ingendera delen funnits i Sverge före hans tid —
medförde också, att akademierna blevo den gustavianska
andens högborg. Detta gäller både om konstakademien, där
epigoner utan större betydelse utbildades med att teckna
av de av Gustaf III hemförda gipskopiorna av antika
skulpturer och levde på skåpmat tills de lyckades få
respengar till Italien. I ännu högre grad försvarades
1700-talets positioner inom Svenska Akademien, som ända in
på 1820-talet icke utan framgång kämpade mot den unga,
efter tidskriften Phosphoros uppkallade falangen av
nyromantiska skalder.
Den ärevördiga Vetenskapsakademien, som under
Gustaf III och hans närmaste efterträdare rönt föga
uppmuntran och som förgäves kämpade mot den allmänna
smakens allt bestämdare inriktning på skönlitteratur och
konst, måste slutligen alldeles uppge sin gamla, på ett
slags folkbildningsprogram ställda verksamhet och helt
och hållet organisera sig som en naturvetenskaplig
facksammanslutning. Det skedde dock först då J. J.
Ber-zelius, det tidiga 1800-talets störste man på
naturvetenskapernas område, blev akademiens ledare. Någon skarp
gräns mellan gammalt och nytt i denna för vår kultur
så viktiga institutions liv kan sålunda ej heller konstateras
omkring sekelskiftet.
Den yttre prägeln hos den svenska herrskapsklassen
under 1800-talets första årtionden ändrades också ganska
långsamt. Herrar av den äldre generationen buro ännu
vid Karl Johans tronbestigning lockperuk med stångpiska,
undanskuren rock, lång väst, kortbyxor och lågskor.
Damernas antikiserande klädningar med kort liv och mjukt
veckad kjol blev bara ännu mera utpräglat grekisk, intill
dess den småningom gick tillbaka till ett slags rokoko
med snörliv och vida kjolar, en revolution, som synes
vara genomförd någon gång omkring 1830. Vid den
tiden voro också redan alla herrar, som icke ville räknas
43 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
