Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
23
Bland officeraina befann sig också den unge fänriken, som
sprängt förbi oss på morgonen. Han Var Verkligen lustig: hans
ögon glänste, han svävade litet på målet, han ville kyssas och göra
sin kärleksförklaring till höger och vänster . . . Stackars gosse, han
visste ännu inte, att man kan vara löjlig i den sinnesförfattningen,
att hans oförställda önskan att närma sig och vara förtrolig
hos de andra inte väckte det Varma gensvar han åstundade, utan
blott löje —• han visste inte heller, att då han slutligen blossande
sträckte ut sig på kappan och med huvudet mot handen kastade
tillbaka sitt tjocka, svarta hår var han ovanligt intagande.
Med ett ord, alla voro i bästa stämning, med undantag kanske
av en officer, som satt invid trossvagnen och hade spelat borthästen
han red till en annan, med löfte att överlämna den efter
återkomsten till staben. Nu sökte han förgäves övertala kamraten att
spela om ett schatull, som enligt vad alla kunde intyga var köpt
av en jude för trettio silveriubel men som han, uteslutande
därför att han var i knipa, beslutit släppa för femton. Medspelaren
stirrade liknöjt ut i rymden, vägrade envist och förklarade till
sist att han var ohyggligt sömnig.
Jag måste erkänna att sedan jag lämnat fästningen och beslutit
vara med om en batalj hade jag mot min vilja hemfallit ät mörka
tankar. Eftersom vi alla äro benägna att döma andra efter oss
själva, lyssnade jag nyfiket till soldaters och officerares samtal och
studerade uppmärksamt deras miner; men ej i ett enda ansikte
kunde jag spåra ens skymten av den oro jag själv erfor. Skämt,
skratt, historier, kortspel, pokulerande buro vittne om en allmän
sorglöshet och likgiltighet för den stundande faran. Det var som
cm det ej ägnats en tanke åt att några i laget kanske inte skulle
komma att vända denna väg tillbaka, det var som om alla dessa
människor redan för länge sen gjort upp räkningen med världen.
Hur tolka detta: beslutsamhet, vana vid faran eller tanklöshet och
likgiltighet för livet? Eller var det alla dessa motiv i förening med
ännu andra, för mig okända, vilka tillsammans bilda en mäktig
moralisk hävstång i människonaturen kallad kåranda — denna
odefinierbara lag, som utgör det samlade uttrycket för alla
dygderna och lasterna hos människor förenade i vad för slags konstanta
sammanslutningar det vara må —- en lag, som varje ny medlem
ofrivilligt och utan knot underkastar sig och som inte växlar med
individerna? Därför att hurudana individerna än må vara, förblir
totalsumman av mänskliga böjelser och anlag alltid och överallt
densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
