Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
35
Fänriken lydde, men den blick han gav doktorn uttryckte
förvåning och förebråelse, vilket den onyktre doktorn inte märkte.
Doktorn undersökte såret så oskickligt och fumlade så med
sina darrande fingrar, att den sårade miste tålamodet och med
ett tungt stönande sköt undan hans hand.
—• Låt mig vara, sade han med knappast hörbar röst. Jag dör
i alla fall. Därpå vände han sig till kaptenen och frampressade med
ansträngning: Kapten, var så vänlig .. . jag förlorade ... i går .. .
tolv rubel... till Dronov. .. Då mina saker säljs ... betala honom.
Han sjönk ner på rygg, och då jag fem minuter senare gick
förbi gruppen, som bildat sig omkring honom, och frågade en
soldat: —• Hur är det med fänriken? fick jag till svar: —• Strax
slut.
XII.
Det Var redan sent, då truppavdelningen i bred kolonn
sjungande nalkades fästningen. Generalen red i täten, och av hans
glada ansikte kunde man sluta att attacken krönts med framgång.
I själva verket hade vi i dag med obetydliga förluster trängt in i
aulen Makaj —• en plats som en rysk fot inte i mannaminne hade
beträtt.
Sachsaren Kaspar Davrentjitj berättade för några andra
officerare att han själv sett hur tre tjerkesser hade siktat rätt mot
hans bröst. Löjtnant Rosenkranz gjorde i huvudet upp en utförlig
berättelse om dagens alla stridshändelser. Kapten Chlopov gick
med tankfull min framför kompaniet och ledde sin skimmel vid
betslet. I trossen transporterades den vackre fänrikens lik.
Solen gömde sig bakom snötinnarna och kastade några sista
rosa strålar över ett långt, smalt moln, som stannat kvar på den
klara, genomskinliga horisonten. Snöbergen sveptes i ett violett
töcken, endast deras tinnar tecknade sig klart och skarpt mot
solnedgångens purpur. Månen, som längesedan gått upp, började
lysa genomskinligt vit mot den mörka skyn. Gräsets och trädens
grönska svartnade och täcktes med dagg. De mörka
truppmassorna rörde sig med ett taktmässigt muller över den doftande
ängen. Från skilda håll hördes trummors smatter och muntra
visor. Sjätte kompaniets storsångare sjöng av alla krafter. Hans
rena, klara tenor vibrerade av känsla och tonerna svävade vida i
den genomskinliga kvällsluften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
